Fågeln hade kolliderat med en fönsterruta, troligtvis i jakt på någon småfågel. Mannen som ringde mig var mest bekymrad över att den inte åt någonting. Han hade försökt med solrosfrö, men den ville inte ha! Jag förklarade att han inte skulle oroa sig över detta eftersom det här var en rovfågel och sådana äter bara kött. Fågeln, en vacker, gammal hanne, var ganska vimmelkantig och visade inga tecken till flygförmåga.
Den fick flytta in i min ateljé och sattes i provisorisk karantän på mitt arbetsbord. Någon matlust hade den inte heller utan fick tvångsmatas med små kulor av färsk köttfärs spetsade på en tandpetare. Uppmärksamheten och reaktionen var minimal, den sov mest.
Andra dagens morgon när jag kom in i ateljén fanns den inte i sin kartong. Efter en stunds tittande bland alla monterade fåglar jag har i mitt arbetsrum, upptäckte jag den. Sittplatsen skulle i naturliga fall varit dumdristigt vald. På ett förvaringsskåp har jag placerat en uppstoppad slaguggla och på dess huvud satt falken behagfullt ihopsjunken. Flygförmågan hade återvänt och det syntes direkt att den piggnat till sedan gårdagen. Matlusten hade den dock inte återfått så det blev lite tvångsmatning även denna dag.
När man har en stenfalk sittande på sitt pekfinger, ett litet kompakt fartpaket, inte just större än en trast, och tänker på att precis allting måste vara i perfekt funktion för att fågeln ska fungera, förundras man storligen. Huvudet måste vara friskt, ögonens skärpa och avståndsbedömningsförmågan i trim, likaså vingar och fötter, allt måste stämma till fullo annars är fågeln ohjälpligt dödsdömd.
Flera gånger har jag sett stenfalken jaga. Det är ingen spektakulär uppvisning liknande dess större släktingars. Den jagar ofta lågt över marken och driver upp lärkor och sparvar som den sedan slår i luften. För det mesta hinner man inte riktigt se hur det slutar bland lador och buskridåer, men farten är det absolut inget fel på.
Jag har också sett stenfalken närma sig tänkta bytesfåglar i en sorts hoppande bågflykt inte olikt hackspettarnas, allt för att förvilla och kamouflera sina inflygningar. När den sen anser sig vara tillräckligt nära bytet slår den på turbon och då är det falkfart som gäller.
Hur gick det då med min konvalescent? Tredje dagen var den, så vitt jag kunde se, helt återställd. Den fick några köttbullar till frukost och sen tog jag den i handen och gick ut. Småfågelförekomsten var god, det kvittrade och flög överallt och falken var genast med på noterna. Med blixtsnabba huvudvridningar följde den med i allt som rördes. Ena sekunden var fågeln rund och fluffig i fjäderdräkten för att i nästa stund sitta smal som en pinne. Det såg ut som om den andades med hela kroppen i upphetsning över alla små stekar som exponerade sig.
Jag hade ett ärende att uträtta på annat håll denna dag så jag gjorde en provisorisk bur av två frysboxkorgar, den ena upp och ner på den andra och satte sen falken där i tillfällig arrest. Den placerades på balkongen där jag tänkte att den kunde sitta och ytterligare träna upp sina jaktsinnen efter hjärnskakningen så kanske jag kunde släppa den sen under eftermiddagen.
När jag ett par timmar senare kom hem kunde jag genast konstatera att buren var tom. Falken hade på något sätt lyckats krångla sig ut mellan korgspjälorna som satt med fem centimeters mellanrum. Jag trodde inte att det skulle vara möjligt, men vad gör man inte om friheten finns på andra sidan gallret? Naturen fick ha sin gång och hur det sen gick vet bara falken själv. Hoppas på det bästa kan man ju alltid.