Han gav en översikt av hur konstbegreppet förändrats sedan antiken. I huvudsak handlade diskussionen om bildkonst.
Aristoteles menade att konsten ska avbilda och det blev normen för konsten i 2 000 år. Konstnärerna bildade skrån och jobbade tillsammans i verkstäder och det individuella konstnärskapet började inte på allvar märkas förrän under renässansen. Skråna upplöstes under 1700-talet och konstnärerna blev egna företagare med behov av att framhålla sin individuella särart. Det blev då viktigare att i avbildandet lägga in konstnärens personliga prägel.
Med kamerans intåg blev avbildandet inte längre hållbart som kriterium på konst. Modernismen betonade istället konstnärens individuella tolkning av motivet. Färger och former kunde förvrängas i försök att återge känslor och stämningar utifrån motivet. Det uppstod olika ismer som alla hävdade att de hade den avgörande lösningen på hur konst ska vara och verka.
Postmodernismen tillkom under 1900-talet. Det var i grunden en filosofisk teori enligt vilket allting ska tolkas utifrån den kontext som är aktuell. Med det resonemanget kunde konst i princip vara vad som helst, förutsatt att någon hävdade att det var konst. Startskottet kan ha varit när konstnären Marcel Duchamp ställde ut en pissoar. Han menade att på toaletten varifrån den togs, var den en pissoar. Utställd i konsthallen var den ett konstverk. Ett konstverk kan också vara en performance som är ägnad att väcka uppmärksamhet. Massmedia bidrar till att väcka sensation kring dylik ”konst”. I våra dagar bidrar sociala media ytterligare till intrycket att allt kan vara konst, förutsatt att det lanseras som ”konst”.
”Konst är konst, allt annat är annat” är en definition av konst i postmodern anda. Ett mer distinkt uttryck är ”Det som konstvärlden kallar konst är också konst”. Konstvärlden består av de som har ekonomiska intressen i konst, publiken ingår inte i den skaran. Vidgningen av konstbegreppet har försvårat möjligheten att avgränsa vad som är konst. I det moderna konstbegreppet ingår inte hantverksskicklighet och de estetiska aspekterna. Vi har hamnat i en vilsenhet inför konsten där definitionerna blivit så diffusa att de inte går använda. Vem som helst kan kalla sig konstnär och konst kan vara vad som helst, förutsatt att någon i konstvärden tycker det.
Bertil Sundstedt och publiken var efter föreläsningen eniga om att det borde finnas kvalitetsaspekter på det som ska kallas konst. Hantverksskicklighet, begåvning och behärskande av tekniken borde också finnas med som kriterier på konstnärskap. Så är det ju i andra konstarter, till exempel i litteratur eller musik. Till skillnad från andra kulturyttringar har konsten hävdat sin unicitet – tavlan finns i endast ett exemplar och är gjord av en viss konstnär. Detta begränsar konstens möjligheter att nå publiken. I den moderna datorvärlden finns numera oändliga möjligheter att mångfaldiga konstnärligt skapade bilder. Detta kan vara vår tids utmaning när det gäller att avgränsa konstbegreppet.