Hon var inte de stora ordens kvinna, men utrustad med en god portion envishet och som stod med bägge fötterna på jorden när hon argumenterade i en mansdominerad värld. Hon var inte rädd för att ställa sig på barrikaderna.
Lite försynt berättade hon om sin tid både som lärare och som förkämpe för samerna. Där det ganska snabbt kunde konstatera att hon var den som stod i täten och tog striden när det gällde att stå upp för skogssamernas rättigheter, men även kulturarvet.
I det senare fallet kan man peka på Lappstan i Arvidsjaur, som finns kvar mycket genom hennes insats. Denna samiska samlingsplats låg genom åren henne varmt om hjärtat.
När hon gjorde sina utvikningar– hon ville hålla sina insatser på en låg nivå – fascinerades man helt klart över allt hon fått vara med om. Alltsedan uppväxten i Araksuolo, Västra Kikkejaur, lärarutbildningen vid seminariet i Mattisudden, Jokkmokk och sedan hennes mångåriga kamp för de skogssamiska rättigheterna.
Här pekade hon på vikten att lyfta skogssamerna måste eftersom de inte ansågs lika ”äkta” som fjällsamerna.
Hon berättade engagerat om sin medverkan till att en sameförening kunde bildas i Arvidsjaur, hur hon lyckades bearbeta myndighetspersoner så att pengar avsattes till en samegård, hur hon reste till Stockholm och inför regeringen berättade om skogssamernas situation.
Karin Stenberg var också en av de drivande när det första svenska samiska landsmötet hölls och fanns också med när förslaget behandlades vid landsmötet i Arvidsjaur 1948 att bilda en samisk riksorganisation. Något som förde med sig att hon kom med i den första styrelsen. Hon var engagerad i bildandet av Samernas folkhögskola 1942 och tillkomsten av organisationen Same Ätnam 1945.
– Det behövde påpekas för de styrande att det behövdes starkare rättigheter och ett erkännande av den skogssamiska kulturen, inflikade hon försynt under samtalets gång.
Det påverkade Karin Stenberg i hög grad och gjorde att hon fattade pennan. Tillsammans med Piteåfödde författaren Valdemar Lindholm (1880 – 1947) gav hon år 1920 ut boken ”Det är vår vilja – En vädjan till svenska nationen från samefolket”.
Tanken var att försöka påverka den kommitté som tillsatts året före för att utreda samernas rättigheter och renskötselns villkor.
Samtalet med Karin Stenberg, ett av många möten med intressanta personer, bjöd på en bra blandning av gammalt och nytt. Av en person som såg som sin kallelse att under sin levnad arbeta för samernas rättigheter och samisk kultur.