Nä, nu är jag less på att bara gå och skrota omkring. Är pensionär, frisk, mår bra men saknar kamratskapen i PRO och studiecirklarna. Ingen dans heller, inte kul dansa ensam i vardagsrummet. Bara promenader och inte ska man väl klaga när benen fortfarande bär, men stimulansen av prat och skratt saknar jag. Ändå har jag både barn och barnbarn och vänner som vågar träffa mig utomhus. Hur blir det till hösten – vintern? Skall jag börja studera på distans? 75- årig student på Universitetet, ja, varför inte! Läsa historia eller samhällskunskap, men fortfarande ensam på min kammare!
Jag lusläser Piteå-Tidningen varje morgon – allt utom sporten. Läser med penna i hand. Skriver kommentarer men har ingen att förarga mig med, ingen att diskutera stort och smått med. Jo, sambon förstås, men han läser tidningen redan på kvällen och har redan tyckt färdigt.
Hur skall jag få tag på nya kompisar att diskutera mera med? Kön, politiska åsikter, religion och ålder saknar betydelse, men en gång i veckan kanske? Nätet kan vara förbindelselänk, men en verklig plats att mötas på? Inte bara för reta sig på PT. Man kan bestämma samtalsämnen från gång till gång, eller bara ta det som det kommer. Barnuppfostran eller ”bibeln” kanske, även om jag är ateist. Eller bara träffas på ett café? En ny grupp att lära känna, vidga sina vyer tillsammans.
Ni hör, jag är desperat! Vad som helst bara något nytt!