– Hä var ju så mötje annars förr. Ållteng djick ju vä handkraft. Hä fansch et maschina den tijd´n. Nästan hela bojn hadd ju schLått´n oppöver sjöan jen, än håLvmijl opp. Å hä var ju båra råo vä båta, hä fansch ju ingär vägom då.
– To treboitt hadd vä vä oss. Ein vä mjöLka å den annar hadd vä schöLvstane fijle ine. Vä hadd gröt´n å ine´n boitt, män han stoppe e regel et så lääng. Ötemilla fange man nagän djädd ine bäcken å stejke, å ebLand tåo man sä nagän sjöfogeL å druwge eut vä. Åså hadd vä ju kakobröde å nager päro å, så ett djick e nagän nöd opå åss.
– Vä ställd om kLåcka too tijm före bårgeli tijd för å kona schlå meda hä var dågga.
– Värschte var no åte n´då. Å vo man vart béte, särskilt krögom hals´n. Man förschökt töll om´än vä nagän traso så döm et sku koma åt å bijt, män ändå såg man fali eut fLejr dåga ättåt. Då man träffe anne fåLk äätt schLåttanna så våor vä mejr å mindär knöLa ållehåopän.
– Man önscke mang gang åt få håva na direktörom häl na anne finfoLk laväsä för å få pråo opå hädän, vo båondlijve velld säj, vä arbejte, värmän, moje å för åt et tåLa om jåoLdjätinga.
– Man feck hål opå lääng vä å tåga in törrhåje, del ni å ti om koelan, häl deles hä vart dågga. Vä laste hä vä vorke bära opa treschLepän å båår ine ladjän. Hä vart et mötje wiil för man skul våra e full fart åter kLåka fiir om mårgan.
– Ja jämmela ligän, hä var´n arbetssam tijd schLåttertijd´n.
Nu har inte alla den fantastiska förmågan att prata och förstå den oslagbara Pitebondskan, så här kommer en översättning till det svenska språket.
– Det var så mycket annorlunda förr. Allting gick ju med handkraft. Det fanns inga maskiner den tiden. Nästan hela byn hade ju slåtterängar uppefter sjöarna här en halvmil upp och det var bara med båt man tog sig dit, det fanns ju inga vägar då.
– Två träbyttor hade vi med oss. En med mjölk och den andra hade vi långfil i. Vi hade gröt i en bytta också men den stoppade i regel inte så länge. Emellanåt fångade man någon gädda i bäcken och stekte och ibland tog man sig också någon sjöfågel och drygade ut matförrådet med. Och så hade vi ju hårdbröd och lite potatis också, så inte gick det någon nöd på oss.
– Vi ställde om klockan två timmar före borgerlig tid för att kunna börja med lieslåttern medan det ännu var dagg i gräset.
– Det värsta var nog insekterna ändå. Oj, vad man blev biten, särskilt kring halsen. Man försökte vira om den med någon trasa så de inte skulle komma åt att sticka men ändå såg man förfärlig ut flera dar efteråt. Då man träffade annat folk efter slåttertiden så såg vi mer eller mindre svullna och fula ut allihop.
– Man önskade många gånger att man skulle ha haft med sig direktörer eller annat finfolk så de skulle ha fått prova på vad bondelivet ville säga. Med arbetet, värmen och myggen, för att inte tala om jordgetingarna.
– Man fick hålla på länge med att bärga det torra höet, till nio och tio på kvällarna eller tills det blev dagg i gräset. Vi lastade det vi orkade bära på träsläporna och bar in i ladorna. Det blev ingen lång nattvila för man skulle vara i full fart igen klockan fyra på morron.
– Ja jämmela ligen, det var en arbetsam tid, slåttertiden.”
Hjalmar Sandberg, denne på många sätt fantastiske man, lämnade jordelivet för 40 år sedan, men för mig lever han än för jag tänker på honom i stort sett varje dag.