Allra mest ihågkommen är han nog för sitt historiska kvitteringsmål i VM i Moskva 1957 då Sverige i finalen inför 50 tusen åskådare på Leninstadion spelade oavgjort 4– 4 mot dåvarande Sovjet och blev världsmästare.
Kirunasonen Garvis Määttä tillhör en av svensk ishockeys riktigt stora profiler. För äldre hockeyälskare är han inte glömd trots att många år gått sedan han var uppmärksammad elitspelare i Skellefteå AIK, Södertälje och landslaget.
Määttäs nationella meriter ger vid handen att han spelade 16 säsonger i högsta serien mellan åren 1956 fram till 1972. Av dessa spelade han sju säsonger i Skellefteå och nio i Södertälje. Under denna tidsperiod hann Garvis med att spela 364 matcher i högsta ligan och göra 176 mål. Han blev dock aldrig svensk mästare i SAIK men bidrog kraftigt till att de gulsvarta Västerbottensgänget tre gånger under hans medverkan vann både tre silver och ett brons.
Mellan åren 1957-64 spelade Määttä 117 landskamper och hans internationella meriter innefattar bland annat dubbla VM-guld samt silver i såväl OS som VM.
Den kortväxte och tekniske killen från Kiruna går också till historien som den första spelare från gruvstaden som värvades till en klubb i högsta serien. Bröderna Börje och Stig Salming, Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson, Lennart ”Klimpen” Hägglund är även de välkända riksprofiler med Kiruna som uppväxtort.
Den minnesvärda intervju undertecknad fick tillfälle att göra med denne legend inträffade vårvintern 2001 i samband med att den då 65-årige Määttä gästade Arvidsjaur och ingick i det veteranlandslag som i nostalgisk anda rest runt och spelade jippobetonade uppvisningsmatcher.
En trevlig och avspänd Garvis berättade gärna om sin långa och framgångsrika karriär både som spelare och sedan även tränare. Och att han i sin ungdom spelade matcher i både Arvidsjaur och Glommersträsk.
– VM-finalen i Moskva 1957 blev tveklöst höjdpunkten i min aktiva hockeyliv. Då var jag i början av karriären och att som 21-åring bli uttagen till ett VM och dessutom få göra ett avgörande mål och uppleva att vi vann VM-guld var helt fantastiskt, fastslog Garvis som berättade att han vid tillfället bildade kedjetrio med Vifsta/Östrandspelaren Eje Lindström och den kanske största hockeylegenden av dem alla nämligen Djurgårdsikonen Sven Tumba.
Naturligtvis ville jag också höra honom berätta om den framgångsrika perioden på 50-talet då han tillsammans med Acka Andersson och Karl-Sören Hedlund ingick i SAIK:s minst sagt klassiska myggkedja.
– Vår kedja räknades en tid som en av landets bästa klubbkedjor. Både Akka och Karl-Sören var härliga spelare vilket förstås bidrog till också min framgång, menade Garvis.
Inför säsongen 1963– 64 lämnade Määttä SAIK till förmån för Södertälje SK.
– Där övergick jag efter någon säsong till att spela back och det var också i den rollen jag avslutade min karriär i Tre Kronor i det VM i Wien 1967 då vi tog silver, mindes Garvis.
Han berättade vidare att han efter säsongen 1971–72, vid 36 års ålder, kom att avsluta sin aktiva karriär för att sedan nästan direkt påbörja en mångårig elittränarkarriär i lång rad klubbar, bland annat i Djurgårdens IF, Södertälje SK och Huddinge IK. Han tränade och matchade även en tid Sveriges pojklandslag.
– När jag till slut valde att sluta som tränare kändes det jätteskönt eftersom jag då också hade ett civilt jobb utanför hockeyn, tyckte Garvis som efter hockeytidens slut valde att med sin familj bo kvar i Södertälje.
Eilert Määttä avled i maj 2011 vid 76 års ålder.
Nämnas kan till slut att hockeylegenden Määttä är Stor Grabb nummer 57 i sin sport och han blev 2012 också postumt invald i Hockeyns ”finrum” Hall of Fame.