Många har ringt mig genom åren och undrat vad det varit för uggla de sett under sommarkvällar och nätter. Jag har många gånger märkt att det inte finns två människor som beskriver en och samma fågel på samma sätt. Därvidlag är det stor variation på iakttagelseförmågan och därför svårt ibland att kunna ge vederbörande ett korrekt svar. Om man däremot får signalement som det ovanstående är det ju solklart vilken fågel det handlar om. Jordugglan, eller sommarugglan som en del, som ringt mig, kallat den. Förväxlingsrisk kan ibland finnas med hornugglan, men för det mesta handlar det om jordugglan.
När jag nuförtiden ser någon jorduggla jagande på odlingsmarkerna kring mitt hus brukar jag tänka på vad som hände en sommarnatt för länge sedan när jordugglan var betydligt vanligare än i dag.
En julinatt för många år sedan satt jag i bilen och kikade på ett par älgar som gick i en odlingskant och åt från ett rikt bestånd med mjölkört. Älgen äter mycket grönt sommartid och den går till väga på ett effektivt sätt både när det gäller löv från buskar och högresta växter, som mjölkörten. Den biter tag i växten på halva höjden och sen drar den med nästan stängd mun uppåt och får på så sätt i sig alla godsakerna på en gång. Området jag befann mig i var ett stort, öppet odlingslandskap på ömse sidor om vägen. Ett område med ett flertal höhässjor och lador.
En jorduggla kom flygande över vägen framför bilen med byte i klorna och damp plötsligt ner i ett fält med högvuxen timotej ett par hundra meter bort. Några sekunder senare var den på vingarna igen och flög tillbaka samma väg som den kom. Jag noterade samtidigt att alla andra fält runt omkring var nyslagna. Jag förstod direkt vad det var jag såg och vad som kunde vara på gång.
En stund senare kom ugglan igen med ännu en sork i klorna och den landade i gräset på samma ställe. När den så lyfte och flög bort tog jag ögonmärke, klev ur och låste bilen och började gå utan att släppa ugglans landningsplats med blicken. Väl framme vid kanten på det oslagna fältet blev jag stående vid en tydlig, smal stig i det höga gräset som efter någon meter ledde mig till en jorduggleunge. Jag plockade upp ungen och fortsatte sökandet.
Det fanns fler stigar, de gick i alla riktningar, och efter en halvtimme hade jag hittat sex ungar i varierande storlek. De två största stoppade jag i varsin jackficka och de andra fyra bar jag i famnen några meter bort där odlingen övergick i ett sankare parti med höga starrtuvor, rikligt med ängsull och åkerbär och där satte jag ner ungarna och hoppades att de skulle stanna där. Hela tiden hade jag två ängsliga uggleföräldrar svävande ovanför mig. Jag bad om ursäkt för att jag stört familjefriden, försökte förklara för dem att det jag gjorde nog var nödvändigt, och önskade dem lycka till och gick därifrån.
Dimman låg nu tät över markerna och vätan i det höga gräset hade jag inte noterat tidigare, men nu kände jag att jag var sjöblöt ända upp till midjan. Jag var så blöt att jag letade fram en svart sopsäck som jag satte mig på för att inte i onödan blöta ner bilsätet.
Nästa dags eftermiddag var jag tvungen åka tillbaka till ort och ställe för att se om bonden avslutat sitt slåtterarbete. Fältet med timotej jag hämtade uggleungarna ifrån var nu helt jämnat med marken som all annan gröda runt omkring. Hur hade det gått för uggleungarna?
En vecka senare såg jag två ganska stora ungar som flygtränade nästan på samma ställe. Förhoppningsvis räddade jag livet på några jorduggleungar den där natten, den 8 juli 1981.