Smeknamnet rallarros har blomman fått då den blev vanligt förekommande efter rallarnas arbete med att anlägga räls i skog och fjällmijö. Kanske förknippas rallarrosen mest med det järnvägsbygge som knöt ihop Kiruna och Narvik. En järnvägssträcka som öppnades 1902. Ett flertal böcker och avhandlingar har skrivits om rallarna och om det järnväggsbygge som öppnade vägen till en isfri hamn året runt i Narvik för järnmalmen som exporterades ut till Europas stålverk från Malmfälten.
Det arbete rallarna gjorde var tungt och riskfyllt. Sägnerna berättar om män som var kraftkarlar med händer stora som dasslock. Men järnväggsbygget skapade också legender bland alla de kvinnor som fanns med i arbetet. En av de mest omskrivna kvinnorna är rallarkockan Svarta Björn som också i en del skrifter omnämns som Rallarrosen. Jan-Erik Johansson - Kuoksu har skrivit en bok om denna kvinna som ligger begravd vid Tornehamns kyrkogård.
Både järnvägsrallarna och gruvarbetarna i 1900-talets första hälft var kända för att konsumera amerikanskt fläsk. Det krävdes mycket energi och rikligt med kalorier för att klara en hård arbetsdag och hålla värmen. I dag har vi ett stort och dignande utbud av grönsaker. Men i seklets ungdom fanns inte mycket att välja på. Då kunde rallarrosens skaft bli sparris - det som idag kallas fattigmans sparris. Det går att koka soppa på hela ovanjordsdelen på rallarrosen innan den blommar. Te går att fixa genom att torka bladen och krossa dom under en kavel och få ett te som påminner om kinesiskt te.
Rallarrosen har många smeknamn runt om vårt land till exempel mjölke, brudfackla, rävrumpa och skogsbloss för att nämna några av de namn som omger en mer eller mindre mytomspunnen växt. Du ser den i din vardag men kanske visste du inte då – att du stod öga mot öga med en rävrumpa...?