Jag begav mig till Sunderby sjukhus för nu något år sedan. Det var en ultraljudsundersökning som förestod. Jag kan se allt på en skärm och kan höra ljudet från hjärtat som pumpar och håller blodcirkulationen igång. In kommer doktorn som är en äldre man. Han berättar om undersökningen och frågar mig om hur det ser ut med eventuella hjärtproblem i min nära släkt. Jag berättar att min far led av förkalkade kranskärl och att en infarkt ändade hans liv vid 62 års ålder 1986. Detta blir början på ett intressant samtal om liv och död.
Doktorn nämner att han egentligen borde göra annat då han uppnått det hedersamma stadiet i livet som benämns pensionär. Det verkar som "min doktor" representerar den generation när yrket var en sorts kall och nästan en plikt för den grupp som var såväl utrustade i huvudet som fyllde de kvalitéer som läkarutbildningen krävde. Så nu har det har blivit extra arbete för doktorn från trakterna av Göteborg som via ett bemanningsbolag tjänstgjorde här i norr.
Det känns nästan som jag snabbt vann en ny vän. I vilket fall som helst får jag förtroende för honom. Doktorn säger till mig att "Sören, egentligen är vår biologiska ålder ungefär 70–75 år och då skulle det vara dags att packa ihop och resa vidare mot det okända. När vi nu passerar den biologiska livslängden, lever vi längre på kemisk väg. Bättre mediciner, en fantastisk teknisk utveckling inom kirurgi, röntgen med mera. Men också en bättre utbildning för oss doktorer och för annan personal. Till viss del ökar livslängden också för att vi lever något sundare." År 2028 kommer andelen över 80 år ha ökat med 250 000 personer i vårt land. En ständigt växande utmaning. Inte minst ekonomiskt och personellt.
"Din pappa skulle förmodligen fått fler år i livet om han kommit till vården idag". En kranskärlsröntgen (operation) har också sina risker, men numera är detta ingrepp nära att beteckna som rutin. Mång fler överlever och får ett bättre liv med de nya möjligheter som finns inom hjärtkirurgin. Det negativa som ofta dominerar i medier om sjukvården idag skymmer tyvärr dom förbättringar som gjorts. Undantagen har blivit regel och förmörkar det faktum att de flesta får en utmärkt vård även här i Sunderbyn. Därmed inte sagt att förbättringar också måste fortsätta att göras".
Jag kan inte låta bli att fundera över och ställa de där frågorna som vi redan vet inte har några bra svar. Hur länge ska vi leva? Finns det någon bortre gräns? Finns det en mening med livet i alla lägen? Jag försöker sammanfatta doktorns egna tankar om framtiden:
"Sjukvården som vi erbjuder idag har inneburit en ökad livslängd inte minst för männen de senaste 30 åren. Men det innebär också att de sista ljuva åren riskerar bli ett liv i ensamhet för många. Att vi ska bo hemma allt längre är ett viktigt mål hos de som ansvarar för äldreomsorgen. Den färdiglagade maten levereras i plastfodral till dörren. Medicineringen ska kunna skötas via en automat. En bit in i framtiden sitter du och klappar en robothund och pratar med Sara som är den nya tidens kompis. Visserligen också det en robot men en kompis ändå. Låter det skrämmande? Jo, men långt ifrån osannolikt. Dom här kompisarna finns redan. Kostnaderna för samhällets gamlingar kommer att bli gigantiska och var ska resurserna tas ifrån?"
Alla vill leva länge men ingen vill bli gammal tycks vara dagens måtto likt den strof som Timbuktu sjöng och som blev vida känd : "Alla vill till himmelen men ingen vill dö". Hur löser vi denna gordiska knut och ger också de som blir äldre inte bara en bra vård utan också ett gott liv? Det kan ju om du lever nog länge handla om just dig.