Fågelkännaren Matsåke Bergström, Lakafors, berättar om en islossning värd att minnas.
Det är sommarvarmt och helt vindstilla. Landvatten har bildats längs stränderna, det vill säga att isen släppt från land och iskanten ligger ett antal meter ut.
Den nyligen sjösatta båten kom väl till pass och jag tog mig ända fram till stugan. Alternativet hade varit att gå landvägen. Kvällshimlen är kraftigt laxrosa, likaså vattnet den speglar sig i. Ett i motljus, blåsvart isflak kommer sakta seglande förbi och på detta sitter och ligger sex småskrakar. Fyra hannar och två honor.
Dessa fåglar är tämligen nyanlända, liksom storlomparet som ristar streck i det stilla vattnet kring den lilla, nu vattenomflutna holmen några hundra meter ut från min position sett. Den holme vid vars ena spets lommarna lägger sitt bo årligen. Mitt ute på sjöisen spelar ett tjugotal orrtuppar bland mörkblå isflak och rosafärgat vatten. Kvällen närmar sig midnatt.
Mina två fågelholkar vid stugan är redan ockuperade av svartvit flugsnappare och rödstjärt och de sjunger båda för full hals. Den likaså nyanlända drillsnäppan flyger med stelt knyckiga vingslag så tätt över vattnet att vingspetsarna ibland nuddar vattenytan. Oupphörligt låter hennes drillande piccolaflöjt. Hela tiden hörs också den glasklirrande musiken från den pipiga isen som mals sönder isflak mot isflak. Den första göken ropar och en kacklande smålom flyger över.
En sådan natt som denna sover man inte. En natt som den här sitter kvar i minnet så länge man lever. Tro mig, jag har upplevt åtskilliga islossningsdygn vid samma sjö och ingen islossning har varit den andra lik. Man vet liksom aldrig vad som händer år efter år när isens bojor släpper.
Skrakarna på isflaket har passerat och de gled förbi så nära att jag inte kunde smyga in i stugan och hämta skissblocket, så det blev en snabbskiss med kulspetspenna på rutat kollegieblockspapper, och det går ju också.
Den isfria vattenytan längs stranden har så småningom vidgats ännu mer och ett större flak närmar sig, och på detta ligger ett fällhorn. I kikaren ser jag att det har nio taggar. En älgtjur har gått på sjöisen och tappat ett av sina skovelhorn, troligtvis runt nyår. Där har det sen legat nästan ett halvår och snöat över, för att nu när snön smält och sjunkit ihop kommit i dagen igen. Hornet kunde lika gärna ha hamnat på sjöns botten, där det andra hornet troligtvis redan ligger. En kort utflykt med båten och jag kunde bärga detta fällhorn, en gåva från skogarnas konung.
När sjön var helt isfri ett par dygn senare rodde jag ut till den lilla holmen dit orrarna flyttade varje vår sen sjön blivit isfri. Där låg jag i mitt lilla tyggömsle en sagolik natt helt omgiven av vårrusigt bubblande orrtuppar och storlommar som ylade vilt i vattnet några få meter ifrån mig. Men det är en annan historia.
Det känns minst sagt vemodigt när jag börjar tänka på en del saker jag varit med om genom åren. Stunder och händelser som aldrig någonsin kommer tillbaka och när jag väl börjar dra mig till minnes så visar det sig att sådana ögonblick fortfarande finns lagrade i den egna hårddisken, trots snart femtio år gångna. Trösten är väl ibland att jag kan skriva om dem, ögonblicken i tidens ström.