En kompis i gammelskogen

Matsåke Bergström berättar om sina möten med hackspettar och i synnerhet den tretåiga hackspetten. "Men jag har en tydlig känsla av att våra möten var mer vanliga förr i tiden", konstaterar han.

Den tretåiga hackspetten är tämligen orädd och kan ofta studeras på nära håll. Matsåke Bergström har dock en tydlig känsla av att hans möten med dessa fåglar var mer vanliga förr i tiden.

Den tretåiga hackspetten är tämligen orädd och kan ofta studeras på nära håll. Matsåke Bergström har dock en tydlig känsla av att hans möten med dessa fåglar var mer vanliga förr i tiden.

Foto: Matsåke Bergström

Familj2022-10-14 07:00

Hackspettarna ligger mig varmt om hjärtat och särskilt den tretåiga som många gånger kändes som en förtrolig vän när vi stötte på varandra i tjäderns, lappugglans och nornans skog.

I dag har både den tretåiga och jag svårt att hitta vår trivselskog och jag har en tydlig känsla av att våra möten var mer vanliga förr i tiden. Ofta följde den tretåiga med i de i dag alltmer sällsynta mestågen som drog fram som ett trevligt inslag i den annars så artfattiga höstskogen.

Många gånger har jag hittat den tretåiga hackspettens häckningsplatser, och då oftast i samband med mina vistelser i tjäderskogen under vårarna. Deras trummande och ropande under tidiga aprilmorgnar har avslöjat förekomsten. Vid några tillfällen har jag hittat deras bohål i gran och asp, men i de flesta fall har det rört sig om döda björkar, ofta med bohålet på bekväm tittarhöjd.

Vi har tre hackspettar som har mer eller mindre vit rygg. Den vitryggiga förstås, mindre hackspett och tretåig hackspett. Dessutom är den tretåiga, jämte göktytan som också är en hackspett, de enda som saknar rött i fjäderdräkten, där då den tretåiga hannen är den enda spetten som har gul hjässa.

Den tretåiga är dessutom tämligen orädd och kan ofta studeras på nära håll. I senare delen av 1970-talet hade jag en timmerlada upplagd på tomten under en tid. De gamla stockarna, som på vissa ytor hade barken kvar, intresserade tydligen den tretåiga. Vid ett par tillfällen botaniserade spetten omkring bland stockarna med mig som närgången åskådare. 

I fjol somras bromsade jag en dag in bilen vid ett kalhygge mellan Lillpite och Storsund. En småspov hade lättat från vägkanten och satt sig en bit bort. Direkt som jag klev ur bilen kom spoven ängsligt larmande mot mig. Intensiteten i fågelns protester indikerade utan tvekan häckning.

Jag stod precis i hyggeskanten vid vägrenen när jag uppfattade en rörelse vid en grov, kådbemängd granstubbe helt nära. Sekunden efteråt hoppade en gulhjässad hackspett upp på stubben och såg sig vilset omkring, som om den undrade var skogen tagit vägen. En undran som fler än hackspettarna i dag ställs inför.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!