Medlemmar från Älvsby Naturskyddsförening, Föreningen Norrbottens flora och Miljögruppen Pite älvdal, samlades för att titta på växtligheten på Stor Nattberget i Älvsbyn.
Sommarens årliga växtinventering är koncentrerad kring södra Norrbotten. Därför bjöd Älvsby Naturskyddsförening in Föreningen Norrbottens flora och Miljögruppen Pite älvdal för att under en dagsvandring få specialguidning av länets växtkännare.
Ordförande för Norrbottens flora, Kerstin Haraldsson, och vice ordförande Hans Groth, visade medlemmarna i naturskyddsförenigen flera växtfynd som Hällebräken och Stensöta. De hittades vid bergets klipphällar. I skogens fuktiga område trivdes skogsnycklar och olika pyrola blommor.
Monika Norén, som är uppvuxen i byn Muskus, är väl bevandrad i området. Hon beskrev historien kring offerplatsen som arkeologer för ett år sedan, med stor sannolikhet bedömde vara en samisk offerplats.
I skogens fuktigare områden trivs skogsnycklar och olika pyrola blommor. Växtkunnige Hans Groth visar deltagarna.
På Stora Nattberget finns förutom skyddsvärda växter en del gammelskog.Tallar som är upp till 500 år gamla. Dan Lundberg, medlem i Älvsby Naturskyddsförening, visade ett flertal bleckade tallar. En del med inskriptioner och branddjup efter naturliga skogsbränder. Många rösen, upplagda stenar och liggande hönor, som består av en stor sten som lagts på tre mindre.
År 1880 avverkades en stor tall i området som var sex alnar i omkrets och som dyrkades av samerna enligt sägen. På berget finns det flera kulturspår och arkeologerna bedömer att de fynd som hittats talar för att det är en helig plats.
Stensötan trivs i håligheter i klipporna på Stor Nattberget.
Det finns många skäl att skydda berget. Länsstyrelsen i Norrbotten planerar fortsatt inventering, eftersom det även finns nyckelbiotoper på berget.
Innan vandringen visade Ulf Johansson, styrelsemedlem i Miljögruppen Pite älvdal, hur det geografiska området omgivet av sjöarna skulle förändras vid en gruvexploatering.
På vägen ned belönades deltagarna med en klar utsikt över sjöarna Manjärv och Vistträsket och innan gruppen skingrades avslutades växtvandringen nere vid Vistbäckens flöde, där den gulblommiga lappranunkeln hade blommar klart.