”Spännet i själva författarbältet”, som Sara Lidman en gång uttryckte det. Här växte de upp och frodades de i sitt författarskap, Hjalmar Westerlund, Anita och Kurt Salomonsson och förstås PO Enquist. Det gröna huset där han växte upp står fortfarande kvar, men är nu fullt av mögel och skall rivas. ”Huset låg ungefär ettusenetthundra kilometer norr om Stockholm, och på höger hand, om man kom från Nordmarks, eller på vänster, om man kom från Koppra. Det var grönt.”
Guiderna, Marianne och Gunnar Hedman, mötte oss vid vägen och bjöd oss in i bönhuset tvärsöver. Där fick vi fika medan de berättade om bygdens store son och hans författarskap. Per Olof Enquist, lärarinnepajken född 1934. Som det litterära gäng vi är har vi läst mycket av och om PO, förstås. Vem kan undgå det som norrbottning? Hans språk spiller över, fångar varje läsare och ibland måste man läsa om, eller söka sig till nya böcker. Paret som berättade visste allt. Mannens mor hade jobbat som småskolefröken tillsammans med Per Olofs mamma, som ju också varit lärare. Då förstår ni! Skrönor, hemligheter och sanningar.
Styrkta till kropp och själ körde vi vidare till Källan i Åmliden. Där intog vi en god lunch och sedan var det bara någon kilometer kvar till Raggträsk. Solen hade varit oss nådig hela vägen och nu strålade den glatt över höstfärgerna. Jordens dofter omgav oss och här hade Torgny Lindgren vuxit upp. Hans barndomshem är bebott av annat folk, men utsikten över sjön kunde vi njuta av.
I bönhuset, det fanns ett i varje by förr i tiden, finns i dag en utställning och alla hans böcker. Lägg därtill en kunnig guide, Birgit Andersson, som talar språket som en infödd. Hon läste avsnitt ur hans böcker, pekade på detaljer och berättade om hans liv och författarskap. Mycket visste vi även om Torgny Lindgren, men inte allt. Nu fick vi mersmak. Men blev också varnade. I Torgny Lindgrens böcker finns många bottnar. Allt är kanske inte som det tycks vara. Hon gav oss några exemplar och tänk så annorlunda man tänker när man får veta lite mera.
Vi tog en promenad till Farmors stuga, Torgnys farmor. Det var bara 350 meter. Därinne kände vi igen oss. Alla har vi haft en farmor eller mormor som bott precis så. Med järnspisen, bakugn och vedlåren, höstolen och zinkbaljan. Den lilla kammaren och orgeln som farmor spelade på. Inte bara psalmer minsann. Orgeln och farmor bars ut till vägkorset när det skulle dansas och då var det annan musik som gällde. Trots högreligiös fader kom det ju in en och annan krona och då kunde man både glömma gud och förlåta de världsliga nöjena.
Bonaderna på väggen hade sin historia men i mitt minne fastnade ”Fröjden eder med bävan!” Ha gärna roligt men kom ihåg att den straffande guden ser allt!
Litterära salongen i Piteå startade 2011. Åtta damer som träffas en gång i månaden, har läst en eller flera böcker och så berättar vi för varandra, analyserar, tipsar om böcker och diskuterar allt mellan himmel och jord. Tre kulturella resor har vi gjort under åren. Nu fortsätter vi, djupdyker i den västerbottniska myllan och ser fram emot nästa träff.