Gökotta med fint sällskap
Tidig morgon. Mycket tidig morgon. Termometern visar bara ett par plusgrader. Men det finns inget väder som stoppar deltagarna i Vaukagårdens gökotta.Och i år blev gökottan något alldeles extra, sedan ett par fåglar av sällan skådat slag dök upp.
Inger Fjällås, morgonens gökotta-värdinna.
Foto:
- Det är tjugofem år sedan jag började på Vauka, och så länge jag har varit med har vi haft gökotta, berättar Inger Fjällås. Vi har träffats här varje år, i både sol, regn och rusk, och jag tror att Vauka är den enda arbetsplatsen i Arjeplog som har en sådan här tradition.
För några år sedan kom synpunkter om att gökottan hölls fel tid. Att det var för jobbigt att stiga upp så tidigt på morgonen. För att tillmötesgå de morgontrötta så ändrades tiden. Gökottan blev gökafton.
- Men det blev inte samma sak. Gökotta ska vara gökotta, konstaterar Asta Flinkfelt.
Antalet deltagare på Vaukagårdens gökotta varierar. Nästan varje år dyker någon pensionerad kollega upp för att träffa sina gamla arbetskamrater och förhoppningsvis höra göken.
På årets gökotta hördes två olika gökar. Långt borta. Doris Flinkfeldt försökte locka till sig dem, men hennes lockrop fick ett oväntat svar.
"Ko-ko" lät det visserligen, men någon riktig gök var det inte. Längs spångarna på Vaukarundan kom istället två fåglar av ytterst obestämbar art.
Under stort jubel avmaskerades fåglarna, och under maskerna dolde sig Sture och Rose-Marie Söderberg.
Vid halvsjutiden var kaffet uppdrucket och deltagarna i årets gökotta beslutade sig för att bryta upp.
- Men glöm inte att ringa mej nästa år och tala om vilken dag ni har gökotta, var Asta Flinkfelts uppmaning till kollegorna.
För henne var det sista gökottan som fast anställd på Vaukagården. I november tar hon pension.
Så jobbar vi med nyheter