Sex år gammal var Karl-Gunnar Westerlund när han hösten 1946 kläddes i golfbyxor och ny tröja. Han skulle lämna tryggheten i Vuonatjviken och bege sig till stora Arjeplog för skolgång, och för att bo på skolhem.
Karl-Gunnars mamma tog farväl vid sjöboden och förmanade sin son att vara duktig.
Pappa vinkade
Först båt över sjön Rebnis till luspen och därifrån fyra kilometers promenad till Rebnisviken där ångbåten Iris skulle lägga till för att ta med eventuella passagerare till Arjeplog.
När Iris startade sin resa stod Karl-Gunnars pappa kvar på kajen och vinkade.
Karl-Gunnar Westerlunds berättelse är hans egen. Han bjuder på minnen och tankar. Om hur han trodde att bron över Verkströmmen, den vid Hornavanskolan, var världens längsta bro. Han reflekterar över saker och ting, om minnen från 40-talet ploppar upp än i dag när han går in i vissa byggnader.
Ljusglimtar
Historien om de sju långa åren handlar inte bara om sju svåra år. Det fanns ljusglimtar också. Karl-Gunnar berättar om lekar, bus och rymningar och om hur barnen såg fram emot doktor Einar Wallquists besök.
Berättelsen är trovärdig och ger mersmak. "De sju långa åren" är en aptitretare. Karl-Gunnar Westerlund säger att han tänker fortsätta att skriva och han har en historia som han funderar på. Själv skulle jag vilja läsa "De sju långa åren del 2", med mer tankar och berättelser om livet i Arjeplog, i skolan och på skolhemmet som det var i slutet av 1940- och i början av 1950-talet. 66 sidor räcker inte.