Tillsammans med Kurt Jämtemo, projektchef på bygg- och anläggningsföretaget PEAB, var hon deltagare i en guidad tur med Ann-Christin Blind, Svaipa sameby.
Två mil senare pustade gruppen ut i Bäverholms värdshus och en sen middag.
Vädret i fjällen kan vara nyckfullt, men just denna midsommardag sken solen. Bara ett och annat moln syntes runt omkring oss.
- Vi är ju mitt i molnen, utropade vandringens yngste deltagare, Lars Sundelin, 12 år.
Och mycket riktigt, molnen svepte kring kanten av fjället och de påminde om att vi befann oss på 1 460 meters höjd.
- Namnet Svaipa kan betyda pilbåge, berättade Ann-Christin, men säkert vet vi inte.
Toppar och dalar
Ann-Christin Blind, Svaipa sameby, berättade om alla toppar och dalar i närheten och på Svaipas näs kunde man se ut över Laisdalen och ana den skarpa branten på Ertektjåhkkå.
Rakt nedanför branten mot väster Ruövddiegårssa, en smal passage. Här hade två renskötare fått sätta livet till en gång, berättade Ann-Christin, när de åkt skidor och tappat bort sig i dimma.
Längs sluttningen på Svaipa och ned mot Gavassjöarna i söder stod några grupper av betande renar.
- Men de flesta är på myrarna längre ned i fjällen. Det är inte så mycket mygg just nu, berättade Ann-Christin som är renägare och aktiv i samebyn.
- Renarna äter gräs, lavar och blad. De drar löven mellan tänderna och lämnar kvistarna.
Det var till Arjeplogsfjällen och Svaipa som Ann-Christin Blinds farföräldrar kom på 1920-talet. De blev tvångsförflyttade från Karesuando. För henne är Svaipa lika med hem.
- Här var vi i stort sett hela sommaren.
Benrester
I sluttningen, efter den första vandringen på klippblock och småsten, bjöd hon på lättrökt och lättsaltat renkött som grillades över eld. Hon hade eget bröd; kornbröd med norskt mjöl med hasselnötsbitar.
- De har mycket bättre mjöl i Norge. Det här brödet är näringsrikt och räcker flera dagar när jag är ute.
- Ät det gärna med brunost!
Här och där i terrängen såg vi benrester av döda renar. Olika faror hotar från rovdjur och särskilt känslig är våren när kalvarna är nyfödda.
Faran kan komma från ovan.
Ann-Christin Blind har själv sett hur kungsörn angripit en nyfödd kalv. Men i luften släppte örnen plötsligt kalven. Den dog i fallet.
- Vajan stod i tre dagar intill sin döda kalv och sörjde.
Men största faran är nog björnen. De har ökat i antal på senare år.
- Den är som tokig i renkalven eftersom den innehåller så mycket fina näringsämnen.
Fåglar
Några björnar syntes dock inte till under vandringen. Däremot två ripor, en rad fåglar varav fjällabb och ljungpipare var mest vanliga - och en gök hördes långt borta - samt grodor och spår av bäver. Men det överlägset mest synliga djuret var fjällämmeln. Ann-Christin Blinds hund Poppe hade en bråd dag och sprang kors och tvärs i stenskravlet och på fjällheden för att försöka komma åt dem.
Isranunkeln uppenbarade sig några hundra meter från Svaipas topp. Det är en väldigt speciell blomma som växer högst av alla blommor i Norden. Annars var inte den fulla blomprakten i gång: Litet senare på sommaren kan man se fler. På de höga höjderna fanns framför allt fjällsmörblomma, fjällglimm och lappljung. Närmare Laisälven fanns åkerbär, kabbleka, smörboll och skogsnäva. Den stiliga Kung karls spira var i sin linda och nordisk stormhatt bara decimeterhög utan blommor.
Röding
I Bäverholm serverades röding och renskav hos Lisa och Arnold Sundqvist.
Trötta fötter släpptes loss ur kängor och skor. Två mil gör sitt. Men strax innan hade en vit ung rentjur uppenbarat sig på en sandbank i Laisälven och bäverns framfart gjort sig påmind med fällda björkar.
Arnold Sundqvist kunde dock berätta att han varit tvungen att frakta deras bo en bit längre upp efter Laisälven, bort från deras hus och restaurang.
- De tog alla träd här vid kanten av älven! Till sist hade vi inte haft kvar några björkar.
Kvar stannar en mening som Ann-Christin Blind yttrade på fjällsluttningen. Elden var på väg att slockna och vi tömde de sista dropparna av kaffet i våra muggar. Solen sken och det var svag vind.
- Man måste ha trevligt, ja, det ska man ha.