Vem försvarar Norrbotten
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De två norrbottniska ledamöterna i kommitten Stefan Tornberg, cp, och Ulla Ölvebro, s, har anslutit sig till förslagen.
Dagens 21 län i Sverige föreslås slås samman till 6-9 regioner, främst för att sjukvården behöver större underlag. Samtidigt skulle andra regionindelningar likformas som för järnvägar, vägar med mera. Insatser för regional utveckling som i dag ligger hos länsstyrelserna skulle överföras till regionerna, som var och en ska styras av ett regionfullmäktige. Länsstyrelserna - också nedbantade till 6-9 - föreslås enbart syssla med statliga tillsynsuppgifter.
Många invändningar kan resas mot förslagen som bygger på teknokratiska och effektivitetsöverväganden.
Kommitten har inte fört något djupare resonemang om demokratin. Den demokratiska förankringen försämras med färre förtroendevalda och genom att allt flera personer lämnar sina uppdrag under pågående valperioder. Landets största parti, det socialdemokratiska, har nu bara 120 000 medlemmar, mindre än hälften jämfört med början av 90-talet. Alla andra partier har betydligt färre medlemmar. SSU har endast kvar 4 600 medlemmar, och landets s-studenter 800 medlemmar.
Innan denna demokratins kris lösts förefaller det inte särskilt välbetänkt att drastiskt minska på antalet regioner och skapa ännu längre fysiska och reella avstånd till besluten, med basering på ännu färre förtroendevalda.
Kommitten påstår att identitet och samhörighet är knutna till landskapen och inte till länen. I fallet Norrbotten är detta ett direkt felaktigt påstående. Landskapet Norrbotten har ingen större betydelse för norrbottningarna, däremot länet Norrbotten.
Jag tycker att kommitten underskattar den regionala identitetens och samhörighetens - och det gemensamma undermedvetandets - vikt och styrka. För ett antal år sedan delades Nordnytt upp i en Norrbottensdel och en Västerbottensdel, därför att man inte ville se varandras nyheter.
Vårt lidande, vår kärlek, våra glädjeämnen och våra rötter är starkt förknippade med och avgränsas av det norrbottniska arvet. Detta arv är vår klangbotten för gemensamma omvärldsbilder, kampen för jobben, våra livsformer, upplevelser av naturen och till och med de starka känslorna för Luleå
Hockey.
Är det värt att offra detta för att få sjukhusregioner med större befolkningsunderlag som i Norrland skulle omfatta två eller fyra av de nuvarande länen? En annan lösning är att förstatliga sjukhusen, och överföra annan närsjukvård och primärvård till kommuner eller kommunalförbund.
Luleå har förlorat mot Umeå i de flesta fall då storregioner bildats på olika områden på grund av ett syd-nordtänkande. Är det något som talar emot att Norrbotten åter skulle bli en stor förlorare, om Ansvarskommittens förslag skulle genomföras?
Inom EU-Europa har allt fler gränsöverskridande regioner bildats. Norrbotten omfattas av Region Nordkalotten och Barents Euro-Arktiska region. Det är hög tid att länets nordliga grannskap i dessa regioner börjar användas som en tillgång i argumentationen. Lär av Sven-Eric Bucht och Haparanda!
Norrbotten är statens mesta egna län med en klart högre BRP (bruttoregionalprodukt) än svenska län i genomsnitt. Här äger staten mark och vatten, naturresurser och stora företag. Norrbotten är en planerad marknadsekonomi som historiskt utvecklats i stora språng genom statliga beslut om utbyggnad av järnvägar och stora lokaliseringsbeslut rörande skogsindustrin, gruvorna, försvaret, Norrbottens järnverk och tekniska universitetet i Luleå. Det vore livsfarligt för länet att släppa det nära sambandet till staten. Det är väl knappast någon som tror att ett regionfullmäktige kommer att förse länet med en Norrbothniabana eller ens en utbyggnad av Pajala flygplats.
Kommitten har påtalat problemet med många små kommuner med mindre än 10 000 invånare. Hur ska de leverera välfärdstjänster i framtiden? Genom kommunsammanslagningar eller bildande av kommunalförbund? Andra riktiga påpekanden är att samhällsplaneringen måste bygga på ett bättre kunskaps- och informationsunderlag, inte minst för att ge ett bättre underlag för det demokratiska deltagandet.
Sammanfattningsvis talar demokratiska skäl emot
Ansvarskommittens förslag!