Den här veckan hålls i Mexiko ett högnivåmöte om världens mest utsatta länder, det vill säga länder som har varit eller är i konflikt. Det är ett led i en pågående och viktig process som ska hjälpa länderna och deras 1,5 miljard invånare att komma ur en ond spiral av konflikter, fattigdom och dystra framtidsutsikter. I nyheterna hör vi nästan dagligen om våld, övergrepp och stort humanitärt lidande i Sydsudan och Centralafrika. Dessa konfliktdrabbade länder är två av de 44 länder som uppmärksammas i det så kallade ” New Deal for Engagement in Fragile States”.
Initiativet startades vid ett möte i Sydkorea 2011 av nitton länder som utbyter erfarenheter av långvariga konflikter och vad som krävs för att få igång utveckling. Bland länderna i gruppen finns också bland annat demokratiska republiken Kongo, där fem miljoner människor har dött under femton års konflikt, och Afghanistan som går en osäker framtid till mötes efter presidentvalet.
Gemensamt för flera av de nitton länderna är att utvecklingen har gått bakåt under de senaste åren. Det gäller för övrigt också i andra konfliktdrabbade länder som Syrien. Därför måste freds- och statsbyggande insatser prioriteras i samarbetet med dessa stater. Länderna måste få omvärldens stöd att bygga fungerande rättssystem, demokrati och säkerställa att invånarna har tillgång till både arbete och samhällsservice.
När länderna möttes i Sydkorea för tre år sedan skapade man en agenda för samarbetet mellan stater å ena sidan och hjälporganisationer å andra sidan. Där betonas att alla nivåer i samhället måste vara delaktiga, från gräsrötter till presidenter. Det behövs också uthållighet och en insikt om att förändringar kommer att ta tid. Det ställer särskilda krav på ledare och regeringar liksom dialog mellan givare, regeringar och civilsamhället. För det tredje krävs noggrann planering och att olika åtgärder genomförs i rätt ordning och i dialog med invånarna.
För att det nya initiativet för sviktande stater ska bli effektivt krävs också grundläggande säkerhet på marken. FN har stärkt sin när säkerhetsnärvaro i DR Kongo genom en interventionsbrigad. I Sydsudan och Centralafrikanska republiken finns fredsfrämjande insatser som är beroende av bidrag från medlemsländerna. Att Europas länder kan göra mer framgår tydligt av det faktum att EU-länderna bidrar med mindre än en halv procent av personalen i FN-ledda fredsfrämjande insatser i Afrika.
Världens länder har en hel del kvar att lära om hur man bäst arbetar med konfliktdrabbade länder. Tidigare har vi ibland underskattat svårigheterna att bygga upp sönderfallande stater. I dag vet vi att det kommer att ta tid. Från ett FN-perspektiv krävs många olika typer av insatser och insikten att säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter hör samman är särskilt viktig här. Veckans högnivåmöte är en viktig start.