Såg Kappelins program om Europa där särskilt en intervju med en spansk far och hans dotter fastnade i mitt medvetande. Hon hade blivit arbetslös i ungdomsarbetslöshetens Spanien och flyttat hem till sina föräldrar då hon fullständigt saknade skyddsnät. Hon var högutbildad, 30 år gammal. Kappelin frågade pappan hur han såg på att dottern blivit arbetslös, om hennes eget ansvar i sin uppkomna situation. Pappan förklarade att hon var oskyldig till sin situation utan att han hade lika stor del i det ansvaret för han hade röstat på de politiker som bäddat för den uppkomna situationen i sitt land.
Före valet 2006 skrev jag några debattartiklar och insändare mot då främst Krister Hammarberg, norrbottnisk moderat riksdagsman, om det kommande systemskiftet i Sverige och i dag kan man bara konstatera att ens värsta farhågor nog besannats. Det är bara att se utvecklingen i dagens samhälle med en allt mer ökad utslagning och klasskillnaderna i det svenska samhället, mellan dem som har och de som inget har, borde vara uppenbar för alla dem som vill se.
Jan Guillou har skrivit en krönika i Aftonbladet där han frågar om socialdemokratin har det ledarskapet och modet att klart ange färdriktningen. För det är egentligen mycket enkelt, skall man ha en skola, åldringsvård, barnomsorg, samt en infrastruktur värd namnet måste skatteintäkterna till staten höjas. Vilka skatter som är smartast och rättvisast att höja eller införa är jag ju inte ekonomiskt kunnig att ange annat än att jag aldrig fattade Kristdemokraternas löften om sänkta fastighetsskatter vid valet 2006.
Jag i Norrbotten fick en höjd fastighetsavgift medan höginkomstnomenklaturen i Danderyd och andra höginkomstlägen runt Sverige verkligen drog vinstlotten. Under de borgerligas snart åtta år vid makten kan jag inte komma på ett enda politiskt beslut som gynnat dem som står längst från köttgrytorna.
Min avlidna svärmor Kerstin Högling visade prov på ledarskap när hon under sin tid på Kommunalarbetarförbundet slogs för integrerad städning på sjukhusen. Inte för att jag vet vad som var rätt eller fel i den ståndpunkten men hon satte sin fackpost i pant och blev följaktligen sparkad av sina medlemmar som inte ville ha integrerad städning. Ingen ville gräva i skiten sade Kerstin, någon annan får göra det, men minns bara att om statusen och betydelsen av städningen försvinner kommer sjukhusen att gro igen i smuts. Jag minns de orden solklart. Det är mer än tjugo år sen och se hur det ser ut i dag. Inte för att Piteå älvdals sjukhus behöver ta åt sig av den här kritiken men larmrapporterna i media talar sitt tydliga språk om tillståndet på de stora sjukhusen och jag kan konstatera att åtminstone det här fallet hade hon rätt, ingen vill gräva i skiten.
Exemplet Kerstin Högling visar på ledarskap, hon dagtingade inte med sin övertygelse trots att hon i hela sitt liv levat på en kommunalarbetarlön men det gjorde Torbjörn Fälldin som laddade ett kärnkraftverk direkt efter det han tillträtt som statsminister 1980. Ett annat exempel var Olof Palme som satte hela sin politiska karriär på spel när han demonstrerade mot Vietnamnkriget tillsammans med Nordvietnamns ambassadör i Stockholm 1968. Så Jan Guillous berättigande fråga i Aftonbladet till socialdemokratin är om modet, ledarskapet och inte minst ideologin om det goda samhället finnes och hur de tänkt sig åstadkomma det.