Utveckling av de humana hjälpinsatserna
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Från svenskt håll förefaller förhållningssättet till en krissituation vara att svenskar som reser eller vistas utomlands har ansvaret för sin egen säkerhet och själva skall ombesörja egna försäkringar mot oväntade händelser. Till viss del kan väl det vara riktigt, men i krissituationer är det ju inte enbart en fråga om ekonomisk ersättning, utan snarare en fråga om situationen är självförvållad eller inte.
Innan staten begränsar sina kostnader i sådana situationer måste väl förutsättningarna först beaktas mer exakt. Jordbävningar till exempel förekommer lite då och då och vem kan med säkerhet förutspå dylika händelser. Utrikesdepartementet möjligen? Visst är försäkringar bra, men i vilka situationer kommer de att gälla? Här krävs ett förtydligande såväl från försäkringsbolagen som resebyråbranschen.
UD vill alltså att människor i katastrofsituationer ska klara sig själva. Detta gäller antagligen också militära konfliktsituationer och kriser. Katastrofer och konflikter måste analyseras utifrån andra utgångspunkter än förut. Det går inte att bara tänka utifrån militära strategier utan det måste också tas hänsyn till den humanitära verksamheten.
Framförallt måste analysen grundas på tidigare erfarenheter. Den största bristen är avsaknaden av adekvat underrättelseinformation. Planering av insatser måste kunna startas i ett tidigt skede med syfte att rätt åtgärd koordineras till tid och rum. Afghanistan, Irak och Gaza och även tsunamin i Indiska oceanen är exempel på områden och händelser som vittnar om att det skulle ha behövts en mer klarläggande överblick innan själva insatsen påbörjades. Rätt insats, väl koordinerad med andra hjälpinsatser, leder som regel till framgång.
Den militära strukturen finns trots allt för att stanna. Även om krigets lagar råder vid flertalet nationella konflikter så finns det mycket att göra. Totalförbjud till att börja med både biologiska och kemiska vapen för att kanske så småningom komma åt även kärnvapnen. Motståndet mot det inhumana måste troligen föras på samtliga områden för att över tiden nå framgång.
Insatslogistiken måste förändras med beaktande av respektive konflikts och katastrofs omfattning. Uppgifter av hithörande slag kräver stående resurser och auktoritet. Detta borde vara en uppgift för FN och eftersom regional kunskap i de här sammanhangen är viktig, torde EU kunna bidra med sådana planeringsunderlag.
Det är inte i dag fastlagt hur en svensk hotbild kan se ut, varken på kort eller lång sikt. Det borde slås fast att den tidigare alliansfriheten inte längre är en del i den svenska neutralitetspolitiken. I och med att Sverige är med i EU så är landet på så sätt försäkrade hjälp av EU:s militära försvarsapparat.
Ett framtida starkt försvar inom hela EU bör leda fram till ett fungerande internationellt operativt agerande i tänkbara konfliktområden över tid, med en kombination av skyddsstyrkor och humant bistånd enligt principen 50/50. Därför är det nu hög tid att tänka konstruktivt och samordna militära operationer med humanitärt bistånd.
I takt med att mänskliga rättigheter och internationell lag åsidosätts har det blivit ännu angelägnare med ett internationellt agerande i samverkan med FN. Dagens splittrade agerande leder som regel till onödigt lidande och många gånger stöd för tveksamma lokala ledarstrukturer. Det är i utbombade städer, sönderslagen infrastruktur, skadade människor som förödelsen och hopplösheten breder ut sig.
Det är här den internationella terrorismen får sin grogrund och kan med lätthet övertala såväl unga som gamla människor till framtida terrorhandlingar. Det är därför som den samlade insatsen borde vara uppbyggd kring både ett militärt stöd och ett humanitärt bistånd.