Tillbaka till arbetslinjen
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den som slutförde denna normalisering av (s) efter ett par decennier av vänsterprofil var Göran Persson. Med honom förkunnade sig socialdemokratin vara en rörelse som såg politik mer som att kunna än att vilja.
Symbolen för denna förändring mot mitten var den perssonska revideringen av partiprogrammet. Att socialdemokratin numer accepterar marknadsekonomin, men vill tukta kapitalismens avarter. Bort löntagarfonder och en välfärdsstat som skriver folk på näsan.
Mig veterligt ligger den kursen fast. Däremot blev det ett litet missöde under valrörelsen, en kringelikrok som den avgående partiledaren Göran Persson stod för. Socialdemokraterna lyckades utmåla sig som ett parti som ensidigt predikade bidragstagandet som framtidens frälsning, medan moderaterna lade beslag på arbetslinjen.
Vad (s) nu måste göra är att återerövra arbetslinjen, driva en politik som lönearbetare (arbetarklass såväl som medelklass) känner igen. Socialdemokraterna måste övertyga de välståndsbringande krafterna om att partiet inte tror att framtiden bygger på exempelvis friår och vansinniga energipriser. Det är ingen högervridning utan en mittenvridning. Back to basics. En normalisering.
Morgan Johansson verkar dock inte vara nöjd med en normalisering. Han försöker stå på två ben. Han försöker landa på en rimlig ståndpunkt - den pragmatiska hållning som säger socialdemokratiska självklarheter som att medelklassen är viktig. Och som framtida partiledarämne kan han inget annat göra. Men samtidigt säger han obegripligheter som jag har svårt att tolka som annat än absurda vänsteråsikter. Som exempelvis:
"När Tony Blair gjorde om labourpartiet till ’New Labour’, växte det nationalistiska partiet British National Party i arbetarleden." Ska vi alltså sammanfatta Tony Blairs insatser för brittisk socialdemokrati som att han drev en politik som gjorde nationalisterna starkare?
Jag trodde att Tony Blair och New Labour främst återerövrade regeringsmakten och förpassade Tories till minst tio år i politisk opposition! Morgan Johansson kan väl inte hävda att labour borde ha fortsätt sin ökenvandring och låtit thatcheriterna sitta kvar?
Kan det då finnas några andra tolkningar av vad Morgan Johansson försöker säga? Den milda tolkningen är att han försöker sälja samma gamla sossevänsterbudskap om att vi måste expandera offentlig sektor, höja skatterna, reglera samhället mer, inte vara så rädd för pekpinnar om fettskatt, cykelhjälmar, tvångsdelning av föräldrarförsäkring etc.
Budskapet är, att om vi inte öser på med traditionell sossepolitik a la 70-tal så kommer Sverigedemokraterna och äter upp oss. Det finns ingen anledning att tro på denna politik. Vänsterpartiet drev detta - om att exempelvis anställa 200 000 nya i offentlig sektor - men förlorade i valet en massa röster, bland annat till Sverigedemokraterna.
Den finns också en annan mer allvarlig tolkning. Nämligen att den svenska vänstern nu på allvar börjar odla de nationalistiska strömningarna i det svenska samhället. Att peka ut Sverigedemokraterna som det stora problemet, inte moderaterna, kan bottna i en sådan strategi.
Att Morgan Johansson skulle vara en förgrundsfigur för en svensk nationalvänster har jag svårt att tro.