Ibland ser jag världen på ett helt annat sätt än Torbjörn Karlsson, som när han i sin krönika den 13 februari får det till att orsaken till Ukrainakrisen är Natos utvidgning. Med ryska ögon är det snarare så att det är Sverige som är orsaken eftersom Sverige så tydligt börjat hota Ryssland. Från att tidigare ha visat på tydlig fredsvilja genom avvecklingen av allt försvar av Gotland 31 december 2004 så flyttade Sverige den 9 oktober 2013 plötsligt fram sina stridskrafter.
14 tunga stridsvagnar placerades i ett förråd på Gotland. Visserligen får ingen köra dem. Ingen kan köra dem. Och uppstår skarpt läge måste personal utbildas, såvida försvaret inte kan få loss personal från Skövde eller Boden. Det finns inte heller diesel eller verkstäder för underhåll på ön. Och 450 gotländska hemvärnsmän har dessutom fått utbildning. Men ändå. Sveriges avsikter uppfattas som ett allvarligt hot.
28 februari 2014 ockuperar därför Ryssland Krim. 6 april inleder man det så kallade upproret i östra Ukraina. Kriget är därmed igång med över en miljon flyktingar och snart 10 000 döda. Torbjörn liksom andra vet ju om att Rysslands parlament skickade ett brev till alla svenska riksdagsledamöter och EU-parlamentariker i slutet på januari i år där det bland annat står ”förena sina ansträngningar för att stävja krisen som redan inneburit elände och förstörelse sydöstra Ukraina och nu äventyrar själva möjligheten till ett fredligt liv för över åttahundramiljoner européer.”
Detta hot kan tolkas som propaganda om man vill. Jag tycker inte man skall göra det. Två gånger de senaste månaderna har hela Östersjöflottan varit ute på övningar, ryskt bombflyg har övat bekämpning med kryssningsrobotar tillsammans med en landstigningsstyrka och Ryssland rustar mot att 2020 ha kapacitet för att kunna genomföra tre parallella Ukrainainsatser. Ryssland ser alltså Sverige som ett hot.
Den sista november 1939 angrep Ryssland utan förvarning Finland på bred front. Fortfarande ockuperar Ryssland städerna Viborg och Keksholm, finska Karelen, Salla och Petsamoområdena – 35 000 kvadratkilometer. Över 400 000 finländare, cirka en procent av befolkningen fördrevs och Finlands viktigaste industriområde stals av Ryssland (dagens motsvarighet i Sverige skulle då vara Västra Götaland och Göteborg). Ryssland president Putin kallar det hela för en ”nödvändig historisk korrigering”. Under våren 1940 flyttade Ryssland in tusentals soldater i de baltiska länderna. Med samma metod som man använde i Krim 2014 så erövrades dessa länder utan att Ryssland egentligen behövde använda våld.
1991 frigjorde sig Estland, Lettland och Litauen från Ryssland. Man började då återlämna fast egendom till ägarna – eller deras arvingar – från hur förhållandena var 1940. Som kuriosa kan då nämnas att den så kallade svenskbygden i Estland, öarna och kusten, alltid befolkad av så kallade etniska svenskar sedan förvikingatiden – har återbefolkats av fördrivna Estlandssvenskar.
Skall vi få fred så måste Ryssland återlämna allt ockuperat territorium efter andra världskriget – från Sachalin till Japan och Karelen till Finland. Vi kan välja mellan att se Sverige som ett hot mot Ryssland eller Ryssland som ett hot mot hela världen. Att tro att Nato utgör ett hot mot ett demokratiskt och fredligt Ryssland är befängt. Det stora hotet från Nato i vårt närområde är snarare att man vill integrera Sverige i Nato och på så sätt få tillgång till stora landområden här i norr där man då kan utföra bombövningar och skrämma folk och fä.
Likt Hitler agerar Putin. Storhetsvansinne kombinerad med djärvhet därefter ideliga framflyttningar av gränser efter varje förhandling. Att välja förhandlingsort i Minsk-Vitryssland – den sista kommunistiska diktaturen i världen – bör ge en fingervisning om att någon fred inte är att förvänta sig i Ukraina. Vi har kanske tur med att vi mottagit så många flyktingar från olika krigsområden. Det kan vara klokare att lyssna på dem än på dessa blåögda, blonda eller skalliga naiva svenska krönikörer och förståsigpåare som bara tycks agera som ryska språkrör.