När Håkan Juholt höll sitt linjetal på partikongressen den 26 mars 2011 inföll sig känslan av att partiet både hade valt rätt partiledare och navigerat rätt med sin politiska färdriktning.
Nu däremot är det fritt fall för både Håkan Juholt och det socialdemokratiska partiet. Han hade överutnyttjat riksdagens bidragssystem och fått dubbelt så mycket för sin övernattningslägenhet än vad som är tillåtet.
I och med att det handlar om en partiledare vald av partiet handlar det också om ett kollektivt ansvar, inte minst nu när partiet ställer sig bakom Juholt. Dessvärre är bidragsaffären inte partiets värsta problem och inte heller det att Juholt sitter kvar som partiledare. Turerna kring detta kan snarare ses som ett symptom på en mycket allvarligare och mer djupgående problematik.
Det är ingen slump att Socialdemokraterna har en ledare som säger en sak och gör en annan. I dagsläget är nog detta det enda alternativet som kan fungera och det är det som är det riktigt allvarliga i situationen.
Affären Juholt har fått som konsekvens att de politiska sakfrågorna försvinner ifrån den politiska agendan och att den sittande borgerliga regeringen får fortsatt tolkningsföreträde i frågor som rör massarbetslösheten, fattigdomen och utanförskapet. Håkan Juholt talar med en vänsterretorik och handlar i praktiken med en högerpolitik.
Att han säger en sak och gör en annan verkar vara på det sätt som förväntas av en socialdemokratisk partiledare för att kunna hantera vänster- och högerfalangerna inom partiet.
I detta går att spåra ett partistrukturellt problem som socialdemokraterna måste lösa om de överhuvudtaget ska ha en kapacitet att återigen bli en stark kraft inom svensk politik. Om de inte löser den här grundproblematiken så spelar det ingen roll vilken partiordförande som leder Socialdemokraterna.
Det grundläggande problemet är retorikens funktion, nämligen att dölja det faktum att partiet rör sig åt höger. Den slagkraftiga vänsterretoriken följs med andra ord inte av motsvarande handling utan tvärtom sin motsats. Det är dock i sista hand de politiska besluten som visar vart partiet är på väg och det kan ingen retorik dölja för väljarna i det långa loppet. Detta borde de ledande socialdemokraterna ta i beaktande.
Retoriska rökridåer kommer i stället för att locka nya väljare att uppfattas som arrogans och förakt mot både gamla och nya väljare. Här gäller det helt enkelt att bekänna färg och dessutom göra det inför öppen ridå.
Det socialdemokratiska partiets hela framtid hänger på förmågan att göra just detta. Det är dessutom en helt annan sak att hålla tal till hela det svenska folket, något som Juholt ännu inte gjort trots att han varit partiledare i sju månader. Det är framförallt till dem som han ska vända sig till både i ord och i handling och inte till de redan övertygade partimedlemmarna.
Förutom partiledarproblemet så är, en möjligen ännu viktigare fråga, åt vilket håll Socialdemokraterna är på väg? De potentiella väljarna vet egentligen inte riktigt vad det är partiet och Juholt står för längre.
I samband med att den borgerliga regeringen lade fram sin budgetproposition så lade också Socialdemokraterna fram sin budget. Där visade det sig att Håkan Juholt och Socialdemokraterna inte längre ville stå upp för en stark a-kassa och sjukförsäkring. Att den högsta ledningen inom Socialdemokraterna inte väljer att prioritera den ekonomiska politiken är djupt tragiskt.
En stark a-kassa och sjukförsäkring är en av förutsättningarna för en effektiv ekonomisk politik. Det kan inte vara så att de som förlorar arbetet i en lågkonjunktur ska bestraffas med sänkt inkomst för något som beror på strukturella förändringar i samhället. Sådant är varken rättvist eller bra för den ekonomiska återhämtningen.
Socialdemokratin har blivit osolidarisk med de människor som är mest utsatta och i störst behov av hjälp från samhällets skyddsnät. Vad Socialdemokraterna verkligen behöver är en tydlig och konsekvent ledare och en sammanhängande politik för hela arbetarrörelsen i syfte att utmana den borgerliga regeringen i Sverige.