Förenta Nationerna har genom generalsekreterare Ban Ki-moons agerande och säkerhetsrådets resolution 1970 tagit ledningen i det internationella arbetet för att stoppa våldet mot civila i Libyen. Medan Europeiska unionen och USA har dröjt med att formulera en ståndpunkt har världens centrala organisation för fred och säkerhet, FN, agerat med större beslutsamhet.
FN-åtgärderna, bland annat vapenembargo, ekonomiska sanktioner och reseförbud för Gaddafi och hans närmaste krets, är välkomna. Mer måste dock göras. Den vänta och se-inställning som fortfarande råder på många håll duger inte när civila libyer, gästarbetare och media utsätts för nya attacker. Nästa steg är att besluta om en flygförbudszon i Libyen, vilket har förespråkats av Arabförbundet, Storbritannien och Frankrike. Det vore också ett sätt att understryka den skyldighet att skydda den egna civilbefolkningen som åligger alla regeringar.
Sverige hör till de länder som har varit alltför otydliga i sin hållning till de folkliga demonstrationerna i arabvärlden. Regeringen Reinfeldt måste uttala sitt stöd för förslaget om en flygförbudszon.
Beslutet att suspendera Libyen ur FN-rådet för mänskliga rättigheter är välkommet och nödvändigt. Det är också första gången som denna möjlighet utnyttjas. Förhoppningsvis blir det en väckarklocka för rådet att agera mer beslutsamt också mot andra stater som systematiskt kränker mänskliga rättigheter. Människorättsrådet ska utvärderas senare under våren. Att Sverige kandiderar till rådet för perioden 2012-2015 är positivt. Medan samtal förs om den politiska och militära utvecklingen finns FN på plats i Libyen. För flyktingar i och omkring Libyen blir läget allt mer kritiskt. FN:s flyktingkommissariat UNHCR vädjar så gott som dagligen om stöd. Förutom att bidra till det humanitära hjälparbetet måste EU göra sig berett att ta emot flyktingar som kan komma att söka sig till Europa.
De folkliga demonstrationerna i Nordafrika och Mellanöstern ger anledning till eftertanke. I flera decennier har omvärlden blundat för vanstyre och diktatur i regionen, trots att kunskap om människors villkor inte har saknats. I den FN-stödda skriftserien Arab Human Development Report har oberoende forskare i arabvärlden pekat på problem som förklarar hopplösheten bland unga i regionen: brist på social och ekonomisk utveckling, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Om hopplösheten ska brytas krävs att omvärlden tar fasta på analysen och agerar till stöd för miljoner frihetstörstande människor.
Utvecklingen i arabvärlden visar än en gång att världen behöver en arena där alla stater kan mötas. Att regionala organisationer agerar och samarbetar är viktigt, men FN har ett huvudansvar att värna mänsklig säkerhet när regeringar skjuter mot sina egna befolkningar. Det måste vara inriktningen även framöver - i Libyen och i andra delar av världen.