Programmet "Lönesänkarna" ställde en hel del frågor och kanske en del svar.
Den viktigaste kom dock aldrig med, eller jag kanske missade den, nämligen hur reallöneutvecklingen ser ut mellan 1980 fram till dags dato. Naturligtvis har jag vare sig utbildning eller ekonomisk kunskap att ta till när man skall tycka till om det skedda men i min värld så kan man inte tycka annat än att den förda politiken i slutet av 1960-talet och hela 1970 var misslyckad så till vida att lönerörelser och politiska reformer gav på tok för höga kostnader för näringslivet.
Vinstnivån i företagen var nära nog noll. Dessutom blev det ju bara luft i lönekuvertet när inflationen åt upp allt. Det är min minnesbild av nämnda tidperiod. Under borgarnas första regeringsår 1976-1977 lades det genom politiska beslut 22 procent på kostnaderna för företagen. Inte undra på att Sverige hade problem i början 1980-talet. Socialdemokraterna planerade, kanske i samråd med fackföreningsrörelsen, att kraftigt höja vinstnivåerna i näringslivet och devalverade kronan med 15 procent vid regeringstillträdet 1982.
Denna devalvering tillsammans med ansvarsfulla lönerörelser mellan parterna på arbetsmarknaden var en av grunderna till det svenska näringslivets enorma vinstutvecklingar från 1982 fram till dags dato. Allt enligt Rune Andersson från nämnda program. Krisen i början 1990 samt finanskrisen 2007 blev det enligt Rune Andersson bara ett hack i vinstkurvan. Personligen anser jag att den svenska reallöneutvecklingen 1982 till 2006 varit acceptabel trots allt och i viss mån ursäktar löntagarnas tapp mot företagen vad gäller andelen lön av företagens vinstutveckling.
Visst är det väl så att vi i Sverige halkat efter i löneligan gentemot jämförbara ekonomier men vi hade ett trygghetssystem som höll den värsta nöden från dörren när arbetslöshet eller sjukdom ställde till det. Allt detta har efter alliansens makttillträde 2006 raserats samtidigt som reallöneutvecklingen går åt fel håll. Detta trots kraftiga skattesänkningar.
Reallönen sjönk även under Carl Bildts mest kompetenta regeringsinnehav, enligt egen utsago, i början 1990-talet. Detta är min bild av det som skett. Att vi ser början på en efterfrågekris i den svenska ekonomin som nu i stora stycken drivs av enbart korta lån (räntefria avbetalningar och sms-lån) för att löntagarna inom många avtalsområden inte har råd att avsätta pengar till konsumtion torde i förlängningen skada även näringslivet och då främst småföretagare. Det är ju dem som främst lever på efterfrågeekonomin.
I programmet Lönesänkarna så framträdde en nationalekonom som varnade för just detta. Jag inser att jag personligen aldrig haft kompetens eller mod att starta eller driva företag utan nöjt mig med att vara löneanställd och även varit nöjd över min lön. Måste väl erkänna att jag haft turen att vara anställd inom pappersindustrin (Kappa-Smurfit). Men jag kan inte förstå näringslivets företrädare som envist och med en girig dåres envishet hävdar att löneläget inom industri och offentlig sektor är för högt och måste ner när alla fakta säger något annat.
Alliansen arbetslinje som de gick till val på 2006 med insinuationer om att trygghetssystemet var överutnyttjad och som senare undersökningar av fakta visade sig falska spär på min uppfattning att vi för närvarande har en politisk och ekonomisk elit som saknar både empati, hederlighet och tydligen varje form av intelligens.