Psykiatrikerns bedömning tungt vägande
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ofta ropas det utan eftertanke, utan tanke på att en persons integritet kan kränka en annans och dessutom kränka en medmänniska synnerligen grovt. Många exempel på meningslösa och tragiska våldshandlingar inte minst mot barn kan anföras.
Per-Axel Karlsson är kritisk mot att jurister i länsrätterna överprövar psykiatrikers bedömanden och känner frustration över att ledamöterna i domstolarna inte har något personligt ansvar i vårdärendena. Det stämmer på sätt och vis men på sätt och vis inte. Domare har samma ansvar i vårdärendena som i alla andra ärenden, låt vara att ansvaret inte är personligt i den meningen att enskilda ledamöter kan ställas till ansvar annat än om de avsiktligt eller av slarv bryter mot given lag. Ansvaret liknar faktiskt det som en läkare har i vården överhuvudtaget, nämligen att handla efter lagens bokstav och anda och i enlighet med gängse yrkesetiska regler.
Man kan självfallet ha synpunkter på att erfarna psykiatrikers omdömen får vika när ett mål prövas i en domstol. Men skillnaden är den att psykiatrikern gör sin bedömning från medicinsk synpunkt och domstolen från en mer allmännelig där även andra aspekter på den personliga friheten nödvändigtvis måste vägas in, därmed inte sagt att inte också psykiatrikerna tar hänsyn till detta. Det kan förvisso leda till att en domstol frångår psykiatrikerns åsikt om behovet av tvångsvård. Men varken juridiken eller läkarvetenskapen är några exakta vetenskaper. Något facit hittar vi sällan utan får inrikta oss på att försöka hitta så nära den punkt där vi tror att facit ligger.
Men ändå håller jag med Per-Axel Karlsson: Den bedömning som psykiatrikern gör måste vara tungt vägande när ett vårdbehov prövas. Egentligen kan man tycka att denna borde frångås bara i speciella fall, till exempel när psykiatrikerns bedömning är uppenbart felaktig, vilket sällan torde vara fallet, eller när oenighet om vårdbehovet föreligger på den psykiatriska sidan, till exempel när psykiatriker gör skilda bedömningar, eller i andra fall av samma tyngd, till exempel om starka humanitära skäl talar för att vård bör och kan ske utan tvång.
Det är olyckligt om Per-Axel Karlsson fått uppfattningen att läkaren misstänkliggörs i domstolen och att läkarens humanitet ifrågasätts. Det kan vara riktigt att det ibland även hos domstolarna funnits en viss misstro mot psykiatrin, inte minst efter de vårdideologiska strider som präglade psykiatrin särskilt under 1970- och 1980-talen. De striderna var olyckliga för bilden av psykatrin.
Men jag vill hävda att misstron ändå var mycket begränsad. De psykiatriska bedömningar som gjordes i brottmål och tvångsvårdsmål togs på största allvar. Det hörde till undantagen att en domstol frångick bedömningen i de rättspsykiatriska utlåtandena. Det hände att domstolarna fick kritik för att de reservationslöst godtog ett rättspsykiatriskt utlåtande och inte utnyttjade sin fria prövningsrätt när det gällde den bedömning som gjordes i utlåtandet.
Per-Axel Karlssons synpunkter är som sagt oerhört intressanta. Jag vill gärna trots mina reservationer instämma i vad han sagt. Det är väldigt viktigt att den här diskussionen blir synlig, för det här gäller frågor av största vikt både för individen och för samhället.