Enligt Ruth Rahkola på barn- och utbildningsnämndens, bun, möte den 19 januari så är det ingen skillnad på inriktningsbeslut och beslut. Därför fattades besluten att lägga ner Lillpite och Alterdalens skola redan för ett år sedan i och med att bun tog kommunfullmäktiges inriktningsbeslut som sitt eget. Hoppas du Ruth och alla andra sossar, Vänsterpartister och Miljöpartister är nöjda nu, sover gott om nätterna och inte har problem med att se folk ni möter i ögonen. Så smart (eller inte…) att först nu likställa ”inriktningsbeslutet” om en utarmad landsbygd, förlåt jag menar skolnedläggningarna i Lillpite och Altersbruk, med ett gällande beslut.
Hade det inte varit mer renhårigt och rakryggat att gå ut med detta redan för ett år sedan när ni tillsammans tog beslutet? Om beslutet redan var klubbat, varför drog ni då inte igång med avvecklingen direkt? Nej, just det ja. Det var ju ett litet val som kom emellan.
Kanske gick resonemanget bland sossarna så här: Vi ingjuter falskt hopp, lugnar oroliga bybor och låter kommunmedborgarna tro att kommunfullmäktiges inriktningsbeslut inte är ett definitivt beslut, så kanske vi inte tappar så många röster i höstens val. Sen kan vi göra som vi vill igen, efter valet när vi åter har majoritet. Och de partier som stöttade beslutet redan för ett år sedan var förstås tvungna rädda egna röster och fiska nya i valrörelsen när det gick upp för dem att många kommunmedborgare inte alls gav sitt stöd till utarmningen av landsbygden.
Dessa partier gick faktiskt ut offentligt med att de inte tyckte beslutet var helt genomtänkt. Många röstberättigade skymtade då en ljusglimt och chans till att bevara skolor och landsbygd och gav dessa sitt stöd. Resultatet blev mycket riktigt majoritet, tillsammans med andra partier, som faktiskt hela tiden både före under och efter valrörelsen varit engagerade i att bevara byaskolorna med överlevande landsbygd som följd. Och hoppsan, efter detta historiska val 2014 hade inte längre sossarna egen majoritet i bun. Bara sex egna ledamöter mot sju från resterande partier. Nu blev goda råd dyra för Rahkolas gäng.
Tänk om påtryckningar från majoritetspartierna om nytt beslut i frågan skulle komma upp? (Vilket jag råkar veta finns!) Nej, nu passade det att meddela att ”inriktningsbeslutet” faktiskt togs av Socialdemokraterna när de hade majoritet och ska gälla fullt ut. Då behöver inte heller partier som ”slingrat sig” i frågan engageras eller känna sig obekväma och måsta ta ställning mot sina egna vallöften.
Betänk alla medborgare som fortsatt engagerat sig även hela detta år, för att om möjligt få gehör för sina åsikter i frågan, med förhoppningar om att kunna påverka beslutet. Insändare och personliga brev är skrivna. Möten, samtal och manifestationer har anordnats och medverkats på. Grupper har bildats för att ta reda på och presentera verklig fakta, allt för att bemöta kommunens egna ofta missvisande siffror.
Rektorer och grundskolechefer har förutom planering av eventuell omorganisation beordrats hålla informationsmöten för oroliga föräldrar, vilket uppfattats som undanflykter från politiker som inte själva vågat närvara. Dessutom har friskoleansökningar engagerat flera. Och även om våra skolor inte är nog stora och tillräckligt bra för att få finnas, enligt D. Sundströms och L. Nilssons rapport så bor här i byarna helt välfungerande, kloka och normala barn.
Flertalet av dessa har senaste åren oroligt lagt sig om kvällarna och varit förvirrade och ledsna för hur deras framtid ska bli. Blir skolan kvar? Ska jag flytta till en annan skola? Vilken ska jag och mina kompisar och våra föräldrar i så fall välja? Måste vår familj flytta helt? Är det alls någon idé att engagera sig? Kort sagt: lidande, ovisshet, ilska och frustration har härjat i bygderna inför känslan av maktlöshet och överkörning, som tyvärr till slut visade sig segra.