Länge har Moderaternas Fredrik Reinfeldt och Anders Borg med sirapslen tunga hävdat att det främst är låg- och medelinkomsttagare som tjänar på alliansregeringens politik. Men närmare synat i olika böcker och studier har det dock visat sig att regeringen lagt mängder av förslag som på olika sätt gynnat de välmående och arbetsgivarnas intressen.
Förtjänstfullt därför att tankesmedjan Katalys nyligen, med hjälp av Statistiska Centralbyrån, noggrant har gått igenom regeringens politik. Och då visar det sig att den halvan av befolkningen som tjänar bäst har under regeringens tid vid makten ökat sina disponibla inkomster nästan fyra gånger mer än den halvan av befolkningen som tjänar minst. Än tydligare blir det när man kollar den tiondel av befolkningen med högst inkomst som har fått mer än en fjärdedel av den totala inkomstökningen, medan den tiondel som tjänar minst har fått dela på en ynklig procent.
Förklaringen är att de största skattesänkningarna har riktats mot samhällets bäst ställda och de största nedskärningarna mot de sämst ställda (de sjuka, arbetslösa, pensionärskollektivet, de lågavlönade kvinnorna med mera). Och det är rakt igenom en helt medveten politik. Syftet till exempel bakom a-kassereformen (läs försämringen) var – utöver att delbekosta alla skattesänkningar – att bidra till att pressa ned de lägsta lönerna och försvaga facket.
Lavaldomen (EU-domstolens utslag) gjorde Moderaterna snabbt till lag med syfte att underlätta lönedumpning. Och i strid med EU:s bestämmelser har Moderaterna envisats med att vikariat – allmän visstid (lagändring från 2007 i las) – numera kan staplas på varandra i all oändlighet. Lägg till detta de kraftiga skattesubventionerna – halverad krogmoms, riskkapitalister som skott sig i den skattefinansierade skol- och välfärdssektorn med mera – som vissa branscher fått i gåva av alliansregeringen från alla skattebetalare. Klart som korvspad då att många arbetsgivare nu lobbar hårt för fortsatt alliansstyre också i höst. Ty de vill gärna ha dessa näringslivets och storfräsarnas springpojkar kvar i Rosenbad fyra år till.
Ökade standard- och inkomstskillnader – plus olika förmåner för arbetsgivarna – har varit och är nämligen de bärande elementen i den M-ledda regeringens skruvade arbetslinjepolitik. Det har inte ens lett till att sysselsättningsgraden – andelen vuxna i arbetskraften – ökat just något alls (framgår av AKU-statistiken). Däremot har arbetslösheten – och alldeles särskilt långtids- och ungdomsarbetslösheten – stigit dramatiskt och nu är ett par procentenheter högre än när Alliansen tillträdde hösten 2006.
Det är verkligheten bakom alliansens skryt om den så kallade arbetslinjen. Syftet bakom a-kassereformen (läs försämringen) som därtill har som yttersta syfte att pressa ned lägstalönerna och försvaga facket. Lavaldomen i EU gjorde Moderaterna snabbt till en mycket långtgående lag, för att underlätta lönedumpning. Och i strid med EU:s bestämmelser har Moderaterna fortsatt med systemet att tillåta arbetsgivare att stapla vikariat – läs lagändringen 2007 om rätt till allmän visstid - på varandra i all oändlighet. Ren cynism och som gör att ungdomar och andra fått allt svårare att få en mer fast fot på arbetsmarknaden.
Så hur ser då det socialdemokratiska alternativet ut? Gynna de rika och arbetsgivarpolitiken som Alliansen drivit under sina åtta år vid makten? Ja, S-valmanifestet är inte i sin helhet ännu presenterat. Men vissa ting vet vi redan. Exempelvis att den orättfärdiga straffbeskattningen av pensionärerna stegvis kommer att tas bort samt att sjukförsäkringen och a-kassan restaureras och åter kunna ge en mer anständig ersättning vid sjukdom, arbetsskada eller arbetslöshet. Barn- och studiebidragen kommer också att höjas och bostadsbyggandet samt investeringarna i vår nedgångna transportinfrastruktur att “jackas upp” till en mer rimlig nivå.
Satsningarna på skolan och vuxen- och bristyrkesutbildningarna måste göras för att få mer resurser. Samma sak gäller kampen mot mass-, ungdoms- och långtidsarbetslösheten. En annan sak är sedan att somliga av oss nog skulle önska en ännu lite offensivare politik när det till exempel gäller att åter få en jämlikare och mer rättfärdig inkomst- och förmögenhetsfördelning än den som blivit konsekvensen av Reinfeldts åtta år vid makten. Förhoppningsvis vässas S-politiken lite till på dessa och andra punkter när valmanifestet presenteras inom kort.