Kanadas tillkännagivande ett par dagar efter klimattoppmötet i Durban att man överger Kyoto-protokollet understryker staternas oförmåga att enas. Slutdokumentet från mötet kan inte skymma det faktum att de 194 länder som deltar i FN:s klimatarbete i stort sett bara har beslutat att skjuta upp problemen. Förhoppningarna inför Durban-mötet var lågt ställda. Därför väckte det visst hopp när mötet förlängdes i ett sista försök att samla länderna kring en fortsatt färdplan för klimatarbetet. Färdplanen blev verklighet, men innehållet blev svagt.
I framtiden, sägs det i planen, ska en rättsligt bindande överenskommelse omfatta alla de länder som har undertecknat FN:s klimatkonvention. Ett nytt klimatavtal ska börja gälla från år 2020. Med tanke på hur länderna har agerat vid och mellan tidigare möten är frågan vad löftena är värda om nio år.
En grön klimatfond har inrättats för att stödja utvecklingsländernas strävan att skydda sig mot klimatpåverkan och bygga en hållbar framtid. Tyvärr är finansieringen av fonden oklar. En klimatfond utan pengar får svårt att göra nytta. Det är en ödets ironi att världens länder har pumpat in miljarder och åter miljarder kronor för att tämja finanskrisen, men är ovilliga att bidra med mer pengar mot klimatförändringen.
Förlängningen av Kyoto-protokollet till 2015 skulle kunna ses som en ljuspunkt trots att stora utsläppsländer som USA, Japan och Ryssland har ställt sig utanför. Bara två dagar efter mötets avslutande meddelade Kanada att man hoppar av Kyotoavtalet. I likhet med flera andra hänvisar Kanadas regering till att industrin inte klarar den omställning som skärpta utsläppskrav ställer.
Den kanadensiska regeringens beslut är oacceptabelt och riskerar att dra med sig andra länder. EU-länderna måste nu förklara för Kanada och andra länder som ställer sig utanför det globala klimatarbetet att kortsiktiga industriintressen inte får gå före när mänsklighetens överlevnad står på spel. Tvärtom har industrin allt att vinna på att ställa om till den miljömässigt hållbara produktion som krävs för att motverka klimatförändringen.
Tydligare än någonsin efter Durban-mötet är oförmåga bland världens ledare att ta ansvar i en ödesfråga som gäller hela mänskligheten.
Hundratals frivilligorganisationer har lagt tiotals år och tiotusentals arbetstimmar på att förklara för sina regeringar hur viktigt det är att man vågar agera. Hittills har man talat för döva öron. Medan Afrika drabbas av återkommande torka och Östasien av ständiga översvämningar väljer de styrande att peka på näringslivets villkor.
En ljusglimt efter Durban är att klimatmötet inte blev helt resultatlöst och att processen inte har avstannat helt. Fortfarande återstår dock stora utmaningar och stora politiska frågor att lösa om temperaturökningen ska stanna vid två grader.
Avgörande för det fortsatta klimatarbetet är respekt för vetenskapens slutsatser, politisk vilja och ansvarstagande från världens regeringar och de multinationella företagen. Hittills har vi sett alltför lite av den varan.