Tio år efter terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagon minns vi de nära 3 000 offren. Samtidigt finns det anledning att reflektera över de internationella relationerna och hur kampen mot den internationella terrorismen har förts. Det stöd som omvärlden visade USA och det amerikanska folket efter den 11 september kom snabbt att svikta. George W Bushs oförsonliga retorik och USA:s invasion i Irak skapade en förtroendeklyfta mellan supermakten och världsorganisationen. Till det bidrog också övergreppen mot misstänkta terrorister på Guantánamo och fångar i irakiska fängelser.
I Afghanistan har kriget pågått i tio år och situationen är långt ifrån stabil. Att ett stort antal civila har dödats i oprecisa västliga bombattacker stärker radikala nationalistiska rörelser inklusive talibanerna. Också i Irak står utvecklingen mot demokrati inför många hinder.
I Nordafrika och Mellanöstern demonstrerar människor för demokrati och frihet. Reaktionerna i väst har varit blandade och allt för ofta styrda av nationella egenintressen.
I Libyen var FN:s medlemsländer eniga och agerade för att värna mänsklig säkerhet. I andra länder och regioner står demokratiförespråkare ensamma. Stormakternas vapen- och oljehandel med länder i Nordafrika och nya avslöjanden om samarbete mellan västländer och ökända diktaturregimer skadar trovärdigheten för de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd.
Fortfarande saknas en kvalificerad diskussion om terrorismens orsaker och grogrunder. Allt för ofta behandlas politisk och religiös extremism som autonoma företeelser som är oberoende av den globala utvecklingen.
Kampen mot terrorismen, som för övrigt har fler källor än den radikala islamismen, måste föras genom att förebygga att terrorrörelser uppstår, till exempel genom att uppmuntra demokratisk utveckling och mänskliga rättigheter. Den uppgiften måste världens länder ta på större allvar.
FN har tagit fram nya verktyg i kampen mot den internationella terrorismen. De måste komma till användning. Chansen att ställa Osama bin Laden inför Internationella brottmålsdomstolen gick dessvärre om intet när al Qaida-ledaren avrättades av ett amerikanskt specialförband i Pakistan. Andra inslag i en mer effektiv kamp mot terrorismen är att stärka kraven på länder som misstänks hysa terrornätverk, att stödja demokratirörelser och att kräva respekt för mänskliga rättigheter. FN gör stora insatser för att lindra fattigdom och behöver ytterligare resurser.
Efter år av motsättningar löper det globala samarbetet relativt friktionsfritt. Så måste det fortsätta, trots att isolationistiska röster fortfarande hörs i till exempel USA.
Arbetet för säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter kan inget land utföra ensamt.
Som Dag Hammarskjöld framhöll: en av FN:s viktigaste uppgifter är att värna de mindre staterna.
Kampen mot terrorismen måste fortsätta med eftertryck, på bred front och med samling i FN. En värld där extremistiska rörelser får grogrund är en farligare värld för alla.