Nu måste vi gemensamt göra något. Kommunledningen står nämligen handfallen. Jag vill inte längre mötas av utfattiga leende människor som sitter utanför butikernas dörröppningar och säger ett vädjande hej. De sitter i kyla och blåst och hoppas att jag skall ge dem min kundvagnspeng. Ur många aspekter känns det både obehagligt och olustigt. De är fattiga och har tydligen bättre inkomst av sitt tiggeri här än att leva i Rumänien. Men som enskild kommunmedborgare är tiggeriet från de rumänska romerna inte mitt ansvar. Vi ska inte ha ett sådant samhälle där jag möts av tiggare när jag går och handlar mat.
Varje land ska ta hand om sin egen befolkning först. Rumänien gör det inte. Dels på grund av korruption men också för att landet är fattigt. EU har ställt miljarder till förfogande men det kräver ekonomisk motprestation av Rumänien. Pengar som landet inte har. Politiskt är det dessutom svårt när en stor del av rumänerna också är nästan lika fattiga som romerna. Så varför skall särskilt romerna få det bättre än andra, tänker då rumänerna. Den svenska riksdagen säger att kommunerna skall lösa företeelsen. I somras svarade bara ett parti på min uppmaning att något måste göras. En motion kommer skrivas. Här är nu i korthet några frågeställningar jag hoppas vi kan diskutera.
Det är förfärligt och oacceptabelt att de sover i sina bilar. Att använda offentliga toaletter för dusch och tvätt är fel. De har som medborgare rätt att vara här i tre månader utan registrering. Enligt kommunallagen är tiggeriet inte socialförvaltningens ansvar. Arbetsförmedlingen bör söka upp dem och registrera dem som arbetssökande. Dansk polis jagar bort tiggarna i Köpenhamn och i Norge förbjuds tiggeriet. Att förbjuda tiggeri löser inget eftersom migranter kan sitta med plakat där det står att de söker arbete. Däremot har man upptäckt i flera städer att även i tiggeriet råder en slags marknadsekonomi. Bra tiggarplatser säljs för pengar av mer förslagna tiggare till senare anlända. Det är inte förbjudet att ge gåvor. Läger och uppbyggnad av getton är fel.
Att ge överblivna småslantar då och då är att acceptera och etablera ett förhållande där de fattiga får sin position i samhället befäst och de som då kan undvara en slant då och då en annan. De utnyttjas inte av ligor. En kyrka i Piteå gjorde en behjärtansvärd insats och gav husrum och mat, kläder och bensinpengar till en romsk familj så de kunde fara tillbaka till Rumänien. Dagen efter satt nya tiggare på plats. Vad kan göras? Arbetsförmedlingen bör exempelvis informera om möjligheten att plocka bär under bärsäsongen. Skattekontoret informera vad som gäller för deklaration vid inkomst.
I södra Sverige har nu ett nytt fenomen visat sig. Romerna har med sig barn. Barn i förskoleålder och i skolålder. Enligt den barnkonvention som Sverige skrivit under är kommunernas socialförvaltningar tvungna att se till att dessa barn inte far illa och har rätt till skolundervisning.
Dessa fattiga människors överlevnad beror nu på enskilda medborgares välvilja med att skänka bort småslantar. Vi kan inte fortsätta gå med mörka solglasögon och låtsas som om vi inte ser denna fattigdom. Den är här och nu. Så om vi inte vill ha den här så måste vi hitta något sätt för att lindra deras fattigdom. Och vem vill se barn fara illa. Och hur kommer barnen i Piteå reagera när de kommer möta romska tiggarbarn från Rumänien?