Vi är gamla min man och jag. Han är 90 år och jag 89 om ett par månader. Våra kroppar börjar vara slut. För min man är det hjärtat som krånglar. Han får hjärtstopp på nätterna. Dessutom opererad i båda höfterna och knäna. Han börjar inte orka så mycket. För min del artros i fötter och handleder. Ryggen är slut och jag är opererad i båda höfterna. Efter min sista höftledsoperation i december 2013 har vi lejt för städning med rutavdrag. Nu är jag rädd att vi efter höstens val får en regering som tar bort rutavdraget. Rut är till största delen kvinnornas och invandrarnas arbetsmarknad. Rut ska bort. Rot som är karlarnas arbetsmarknad skall vara kvar. Det är solidaritet och jämställdhet i Sverige 2014.
Rut är en förlustaffär för Sverige, påstår de. Det tror jag inte på. Min städfirma tar 360 kronor per timme brutto. I denna summa är alla kostnader för den anställde inräknade som försäkringar, semesterersättning och så vidare. Dessutom är 25 procent moms inräknad, det blir 90 kronor Jag betalar 180 kronor efter rutavdrag med min beskattade pension. Den som städar åt mig får lön som den betalar skatt för. Sedan har vi den mänskliga faktorn. Alla som fått arbete i dessa företag som är glada och lyckliga. Detta är en stor vinst för samhället. Ingen a-kassa och inget försörjningsstöd.
När vi gick ut i arbetslivet var det 48-timmarsvecka och 14 dagars semester. Vissa fick inte ut semestern under sommaren, inte heller sammanhängande ledighet. Det är vi 20-, 30- och till viss del 40-talister som arbetat och betalt skatt som lagt grunden till dagens välfärd. Förutom vanlig skatt fick vi betala värnskatt. Sedan straffades alla ungkarlar med ungkarlsskatt. (De pengarna skulle gå till barnfamiljer). Arbetade båda i familjen så sambeskattades vi och eftersom skattetabellen var progressiv så innebar det högre procentuell skatt på varje intjänad krona. Inga av dagens förmåner fanns. Barnbidraget kom 1947. Vi fick betala skolböcker själva.
I realskolan fick min pappa betala 200 kronor i terminsavgift för mig. Böcker köpte vi så långt som möjligt av elever som gått ut skolan. Ingen skolbespisning. Var det långt hem eller för kallt då fick vi ha en flaska mjölk och rågkakssmörgås (eller kanske bara hårt bröd) med margarin med oss. Många hade inte råd med smör. Pålägg var en lyx som man bara fick ibland, en del aldrig av ekonomiska skäl. Så klagar dagens bortskämda ungdom på skolmaten. Skolan borde ta in äldre människor som kan berätta om hur det varit och tala om hur bra de har det.
Inte heller mamma- och pappaledighet fanns. Ej heller ledighet för att vara hemma med sjukt barn. Ej heller gratis tandvård och sjukvård till en viss ålder.
När vi sedan blir gamla och behöver hjälp och vård så finns det för lite äldreboenden. Vi tvingas bo kvar i våra lägenheter/hus antingen vi vill eller inte. Den dagen vi behöver hemtjänst då har vi tappat bestämmanderätten över våra liv. Allt går efter behov. Men det är kommunens biståndshandläggare som bestämmer hur mycket, och vilken, hjälp jag ska få. Blir jag så dålig att jag måste ha hjälp att komma i eller ur sängen, få hjälp med skor och strumpor morgon och kväll så kommer hemtjänsten cirka klockan 08.15 på morgonen och cirka klockan 20.00-20.15 på kvällen. Vill jag titta på till exempel Allsång på Skansen eller något annat kvällsprogram på tv så kan jag inte det.
Likaså om jag är morgonmänniska och vaknar klockan 6.00–6.30 och vill upp och ha mitt morgonkaffe och dagstidningen går inte det heller. Jag skulle aldrig klara upp att ligga kvar i sängen cirka två timmar utan att få komma upp. Jag skulle gripas av panik. Det är bara en organisations-sak att ordna så att det finns personal på morgon och kvällar. Men det är klart, det behövs väl någon extra personal. Vi gamla som byggt upp vårt land, vi får ju ingenting kosta. Då finns det aldrig några pengar. Det är skandal. Jag är rädd, förtvivlat rädd, att rut-avdraget kommer bort och att jag måste få hemtjänst. Jag måste säga som det står i dikten: Att bli gammal är rent förbannat. Man kan inte säga annat.