I juli spred SVT och TT den sensationella historien om de gigantiska mängderna av gasen metan i Arktis. Två grupper som kallar sig ”forskare” i England och Nederländerna beskrev i tidskriften Nature sina datorsimuleringar av fortsatt uppvärmning i Arktis: Med mindre is på somrarna skulle solens värmande strålar nå ända ner till havsbotten på 30 meters djup, där stora lager av metanhydrat finns.
Metanhydrat är en kristallstruktur av is, som i sig håller molekyler av metan. Den är stabil vid låga temperaturer upp till trakten av fryspunkten. Tinar isen, frigörs gasen, som har en stark växthuseffekt.
Det skulle höja temperaturen ännu mer med mera gas frisläppt i en process som förstärker sig själv till en katastrof. Den skulle vända hela världsekonomin överända.
Så tidigt som 2001 konstaterade klimatpanelen IPCC:s Working Group I på sidan 505 i sin delrapport att datorsimuleringar för att förutsäga klimatet om hundra år än helt meningslösa; klimatet är ett kaotiskt system av ett otal storheter med icke-linjära kopplingar mellan sig. Dessa är så dåligt kända att många av dem måste uppskattas, det vill säga gissas.
I simuleringens tusentals beräkningsomgångar förstoras felen i gissningarna, så att resultatet blir meningslöst.
Ändå har IPCC fortsatt med simuleringar, som alltid visat stigande temperatur. Då denna inte stigit alls på 17 år, är det grundligt bevisat att simuleringarna är meningslösa.
Med tre musklick på dmi.dk kan man förvissa sig om att isen i Arktis nu är större än åtminstone fyra av de senaste åren. Den växer alltså. Med IPCC:s värdelösa simuleringar som utgångspunkt kör ”forskarna” ytterligare en omgång simuleringar, som givetvis också innehåller ett antal gissningar.
Resultatet utgör därmed fria fantasier som kan likställas med nonsens men inte med sagor. De senare innehåller vanligen ett mått av visdom, exempelvis H.C. Andersens ”Kejsarens nya kläder”.