Forna Jugoslavien - 15 år efter Daytonavtalet
"Det är litet tragiskt att behöva konstatera att endast USA:s och Natos styrkor genom insatser som intensifierades efter Srebrenica lyckades få slut på kriget genom att stödja främst den svaga muslimska - och kroatiska - sidan och försvaga den bosnienserbiska sidan militärt.", skriver Gunnar Lassinantti.
Foto: BORIS GRDANOSKI
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag delar Carl Bildts bedömning att kriget - liksom de föregående krigen i Slovenien och mellan Serbien och Kroatien - hade kunnat undvikas. Utöver ett mer moget handlande av jugoslaverna själva borde större internationell ekonomisk hjälp ha givits för att dämma upp konflikterna. EU borde ha haft en krishanteringsorganisation - som EU sedan skaffade sig som ett resultat av krigen - och gjort andra insatser tillsammans med FN och organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, för att utsätta olika sidor för hårdare påtryckningar.
Det förenade Jugoslaviens siste premiärminister, kroat som ledde ett multietniskt parti, borde ha fått bättre stöd från andra europeiska länder och politiska partier. När jugoslaviska kommunistpartiet kollapsade och upplöstes 1990 ersattes det av nationalistiska partier som byggdes upp på etnisk grund.
Religionen användes i krigets tjänst, och media på respektive sidor redovisade den egna propagandan och inte verkliga fakta. Motsättningarna, hatet och våldet odlades och förstärktes. En vanlig uppfattning i regionen är att det inte är folket som är motståndare till varandra, utan att det är politiska och militära ledare, i hög grad på det lokala planet, som underblåst konflikterna.
Internationella samfundet var handlingsförlamat under kriget. Närvarande knappt 200 holländska FN-soldater stod närmast som åskådare och lyckades inte avstyra massavrättningarna av cirka 8 000 muslimska män i Srebrenica i juli 1995, som är det värsta folkmordet i Europa och ett av de värsta i världen i modern tid.
Det är litet tragiskt att behöva konstatera att endast USA:s och Natos styrkor genom insatser som intensifierades efter Srebrenica lyckades få slut på kriget genom att stödja främst den svaga muslimska - och kroatiska - sidan och försvaga den bosnienserbiska sidan militärt. Politiska ledare och krigsförbrytare har sedan sänts till den särskilda krigsförbrytartribunal som upprättats i Haag. Den främste i kretsen av krigsförbrytare som ännu håller sig gömd är bosnienserbiska militärbefälhavaren Ratko Mladic som var ansvarig för massakern i Srebrenica.
Daytonavtalet var en omfattande överenskommelse som i många avseenden genomförts. Demokratiska val har hållits och övervakats av OSSE. En konstitution har utarbetats, även om denna är föremål för allvarliga dispyter. Egendomsrätten har återförts till sina ursprungliga ägare. Dock har särskilt yngre människor avstått från att flytta tillbaka till sina gamla hemorter. De upplever att de där skulle bli diskriminerade som en andra klassens medborgare, och naturligtvis har de kvar en viss rädsla för om den personliga säkerheten kan tillgodoses.
Den socioekonomiska situationen är bedrövlig i hela Bosnien-Hercegovina, ungdomsarbetslösheten rekordhög och ungdomar har tappat sin framtidstro.
Ett val har nyligen genomförts i Bosnien-Hercegovina med liksom tidigare de nationalistiska partierna som vinnare. Republika Srpskas politiska ledare Milorad Dodik har hotat med att deras del av landet skulle kunna bryta sig ut och bli självständigt. Multietniska socialdemokraterna, SDP, är fortfarande ett minoritetsparti.
Meningen med Daytonavtalet var att uppdelningen i en muslimsk-kroatisk federation och en serbisk del skulle överkommas successivt och en återförening ske. Tendensen är nu i stället att uppdelningen skärps längs etniska skiljelinjer. "Förvärrade relationer mellan muslimska, kroatiska och serbiska ledare i kombination med en ekonomisk härdsmälta kan förvandla folkligt missnöje till etniska motsättningar och våld", bedömer Brysselbaserade tankesmedjan International Crisis Group.
Förhållandena i Bosnien-Hercegovina 15 år efter Daytonavtalet har snarast försämrats. EU har en "hög representant" stationerad i Sarajevo med rätt att ingripa i lagstiftning och beslut enligt Daytonavtalet, vilket betyder att den bosniska självständigheten är villkorad och beskuren. Det bästa är att freden trots allt hållit under hela den gångna perioden.
Det gamla förenade Jugoslavien fragmentiserades i sju nya, självständiga republiker. Dessa präglas av dålig ekonomi - med undantag främst av Slovenien - och handeln mellan republikerna har liten omfattning. Någon form av politisk och ekonomisk återintegrering behövs, även om det gamla Jugoslavien inte kommer att återuppstå. Slovenien är redan med i EU. Alla övriga republiker klappar på dörren för att bli EU-medlemmar i hopp om på så sätt kunna nå en bättre utveckling - främst i kön står Kroatien - men de uppfyller ännu inte villkoren enligt de så kallade Köpenhamnskriterierna för medlemskap.