Frågan som Sveriges alla arbetslösa borde ställa sig är hur länge regeringen kan hålla dem i strykklass. Inför arbetslinjen är inte alla lika och det gäller framför allt de långtidsarbetslösa som efter 450 dagar i jobb- och utvecklingsgarantin kommit fram till fas 3 som är slutstationen. Arbetsförmedlingen informerar om att fas 3 bygger på frivilligt deltagande från den arbetslöses sida, men med förbehållet att den som väljer att ställa sig utanför åtgärden blir utan ekonomisk ersättning. Så vari ligger då frivilligheten för den långtidsarbetslöse som har försörjningsplikt både mot sig själv och kanske närstående.
Att befinna sig i fas 3 innebär att den arbetslöse ska utföra en form av samhällstjänst vilket i praktiken innebär att den arbetslöse ska utplaceras på en praktikplats med bibehållet aktivitetsstöd. Den långtidsarbetslöse tvingas att arbeta utan lön och acceptera en ersättning som inte ens kommer i närheten av arbetstagarnas lägstalöner. Det är tänkt att praktikplatsen ska fungera som en plattform för fortsatt arbetssökande. Även om en arbetslös befinner sig på en praktikplats i fas 3 så är det viktigt att tala om att denne fortfarande räknas som arbetslös och lever på bidrag och därmed är en dyr kostnad för skattebetalarna. Förutom att samhället betalar ut höga bidragskostnader till arbetslösa och till företag blockerar fas tre nyanställningar och minskar skatteunderlaget.
Kritiken mot jobb- och utvecklingsgarantin har inte låtit vänta på sig. Riksrevisionen har i sin granskning av fas 3 riktat stark kritik mot att den arbetsmarknadsåtgärden på sikt endast leder till en utestängning för den långtidsarbetslöse från den reguljära arbetsmarknaden. Men egentligen borde också kritik riktas mot fackföreningsrörelsen som inte gjort något nämnvärt för att försvara den här gruppen människor som befinner sig så långt ifrån arbetsmarknaden de kan komma. Det går inte bara för fackföreningsrörelsen att stå på sidan om och se på hur orättvist de långtidsarbetslösa behandlas på den svenska arbetsmarknaden. De måste vara den röst som så många av de långtidsarbetslösa saknar gentemot myndigheter som exempelvis arbetsförmedlingen och försäkringskassan.
Den som är långtidsarbetslös är mer eller mindre rättslös eftersom gällande lagstiftning och kollektivavtal endast gäller för arbetsmarknadens parter, det vill säga arbetstagare och arbetsgivare. Fas 3 är en guldgruva för arbetsgivarna. Den långtidsarbetslösa arbetskraften är inte bara gratis, utan arbetsgivaren får dessutom betalt för att ta emot en arbetslös som befinner sig i fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin. Arbetsgivaren får 225 kronor om dagen vilket resulterar i en vinst på cirka 5 000 kronor i månaden. På sikt leder den extremt billiga arbetskraften till en negativ löneutveckling på arbetsmarknaden. Att inte den arbetslöses fackförbund reagerar mot allt detta gör situationen än värre. Det är under all kritik att något sådant får förekomma på dagens svenska arbetsmarknad. Facket som historiskt slagits för rätten till arbete och lika behandling för alla arbetstagare.
Hur ska möjligheterna öka för de som står längst bort från arbetsmarknaden att få en realistisk chans att komma tillbaka till ett bättre liv? Den som inte varit anställd och tillhört en arbetsgemenskap och utfört ordentliga arbetsuppgifter anses av arbetsgivaren som ett osäkert kort och kanske till och med en risk, även om staten går in med rabatterande anställningssubventioner. Utgångspunkten från arbetsgivarens sida är att anställa rätt person. Insatserna och åtgärderna utifrån det perspektivet måste då vara att någon med breda kontakter mot arbetsgivarna går i god för den långtidsarbetslöse, vilket betyder att riskfaktorn minskar och arbetsgivarens vilja att anställa ökar. Självfallet är det här en personalkrävande insats och dessutom kostar det mycket pengar för skattebetalarna. Men vad är egentligen alternativet? Det som åtminstone borde införas är en subventionerad anställning med lön enligt gällande kollektivavtal.