Klimatmöten har förekommit varje år sedan 1995 och Parismötet tycks följa samma liturgi som tidigare möten. Efter några dagar signaleras tidsbrist och stor oenighet. Detta trots att åtskilliga gjort vad de kan för att öka delegaternas motivation med hjälp av moderna regndanser som löpning eller cykling någon udda sträcka, stafett till Paris och så vidare.
Man kan dela upp de flera tiotusentals deltagarna i tre grupper. En är de som har huvudrollen, politiker och tjänstemän. Under klimatmötet är inte klimatet huvudpunkten utan pengar. Beroende på ursprungsland argumenterar delegaterna antingen för att betala så litet som möjligt till uppbyggnaden av klimatfonden medan en betydligt större grupp utvecklingsländer försöker kamma hem så stor andel av fonden som möjligt.
Den andra gruppen är media. Den tredje är många så kallade NGO:s, Non Governmental Organisations, som exempelvis Greenpeace och WWF. Beteckningen NGO innebär att de inte representerar någon stat och då kan man undra varför de är i Paris. Deras roll är lobbyistens. Dessutom ägnar de sig åt olika aktioner som skall ge intryck av stort folkligt stöd. Just i år är denna verksamhet begränsad på grund av terroristhotet. De flesta grupperna är inte särskilt idealistiska utan lever gott i rollen som anställda opinionsbildare och avlönas med bland annat skattemedel och donationer. WWF hade till exempel under 2010 cirka femtusen anställda i 30 länder och en budget på runt fyra miljarder kronor.
Ytterst ansvarig för behovet av dessa konferenser sägs vara den koldioxid vi släpper ut. Den har suttit på de anklagades bänk sedan slutet av 80-talet anklagad för att inom en snar framtid åstadkomma en farlig ökning av den globala medeltemperaturen. Strax före klimatmötena ökar alltid antalet artiklar om koldioxidens fördärvliga egenskaper; detta år till rent absurda nivåer. Den beskylls för i princip allt i väderväg. Trots de enorma penningsummor som spenderats av alla åklagare under denna långa tid är bevisningen fortfarande tunn för att inte säga obefintlig. Försvaret får tack vare något som på sina håll påminner om censur, särskilt hos SR och SVT, ytterst sällan komma till tals. Därför får de som inte frivilligt fördjupar sig i ämnet den felaktiga uppfattningen att koldioxiden är skyldig till anklagelsen.
Att det mest fundamentala motivet för klimatmötena saknas har inte bekymrat mötesarrangörerna FN av det enkla skälet att huvudsyftet aldrig varit klimatet. Det handlar i stället om att få världens länder att underteckna ett avtal där FN med en växande byråkrati får använda klimatfonden för att omfördela världens rikedomar i en form av planekonomi. Detta framgår av uttalanden från FN-dignitärer och dokumentet Agenda 2030 som kan hämtas på nätet.
Många klimatlarm bygger på medvetna fel och överdrifter som tillsammans med det mediala övertaget gett effekter som förskräcker. Många, särskilt ungdomar, vittnar om bristande framtidstro och klimatångest, känslor som de inte skulle behöva ha. Ansvaret för detta vilar tungt på de som ägnat sig åt desinformation oavsett om det sker för egen vinning, okunnighet eller politisk övertygelse.