Behövs ledare?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Demokratisk centralism praktiseras av ledare som valts och som sen anser att de, ledarna bestämmer över mäniskorna som valt dem. Denna tolkning av demokrati föder diktaturer med envåldshärskare som inte kan ha fel eftersom de valts av folket. Ledaren formar gemensamhetens mål och den som inte finner sig i det blir betraktad som osolidarisk och fiende till folket och dess ledare.
Nyligen hade ett riksdagsparti i Sverige partistämma och partiets ledare var stolt över att förvaltat sitt mandat, genom att ändra partiets inriktning.
Partiledaren som ändrat, inte medlemmarna genom träffar och samtal, partiets framtoning och var stolt över sin förmåga som ledare. Vad händer i svensk politik? Håller vi på att i rationalitetens framtidsyra skena iväg så att den demokratiska kvaliten glöms bort.
Kanske är det så att mediearbetarna blivit så förtjusta i starka ledare att de mest tänker på sina egna karriärer pararellellt med herrar och damer i beslutande funktioner. Kan ju bli informatörer hos dessa maktutövare i senare anställningar.
Det brukar ropas efter starka ledare från media, nu då Fredrik Reinfeldt anses alltför osynlig. Är det osäkerheten, rädslan hos mediearbetarna som får dem att längta efter "starka ledare". Nu aktuelle Björklund, som pekar med hela handen istället för Lejontassen, förväntas av beundrad journalistkår.
En demokrati som föraktar eftertanke och långsamhet samt hånar svaghet, är snart ingen demokrati. Fascism börjar med rationalitet och uppåtriktade ansikten samt sparkar nedåt.
Kanske dags för frågan, vem som formar morgondagens samhällssystem?