Asylsökandes situation i Älvsbyn
Eva Johansson tycker att PT:s artikelserie om asylsökande kanske är behövlig, men hon har svårt att svälja "tycka-synd-om-vinklingen". (Arkivbild)
Foto: Therese Hedman
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det finns också uttalanden och kommentarer i artiklarna som får mig att fundera, exempelvis Mats Björks åsikt om att Älvsbyns kommun borde satsa på att så många som möjligt av de cirka 250 asylsökande som för närvarande finns i kommunen stannar kvar vid ett eventuellt permanent uppehållstillstånd (put). Är det verklighen där Älvsbyn ska satsa resurser?
Asylsökande är, så sant som Björk påpekar, inte ett kommunalt ansvar. De personer som fått put och kommit till/bor i kommunen är de facto ett åtagande som kommunen skrivit under på. På dem ska resurser och energi satsas!
De som fått flyktingstatus och av olika anledningar hamnat i Älvsbyn, ska vara föremål för integrationssträvanden där kommunen, arbetsförmedlingen, försäkringskassan med flera är med och satsar. Vanlig medmänsklighet, sociala kontakter, hjälp från frivilliga, allt detta är både önskvärt och bra, och ska naturligtvis inte missunnas de asylsökande. Kommunala resurser ska dock bara satsas på dem som bor i kommunen, det vill säga flyktingar, inte på asylsökande, hur orättvis och svår deras situation än må vara.
Hur det i dag ser ut, exakt hur många av de asylsökande som numera får put, vet jag inte. För några år sedan handlade det om sex till sju procent. Även om siffran ökat något, vilket kan vara fallet, blir det inte många själar att slåss om för Älvsbyns kommun. Hur vore det om vi inom kommunen ömmade lika mycket för att behålla de personer, som faktiskt fått sin flyktingstatus fastställd, som är skrivna i kommunen och därmed ackumulerar både generellt statsbidrag och de pengar som betalas ut till flyktingmottagande kommun? De bor här. De som kommit på senare tid läser svenska för invandrare.
Andra är, sedan längre eller kortare tid, klara med både sfi och senare studier. Några har till och med svenska högskolestudier bakom sig. De söker arbete. De söker praktik. De kan det svenska samhället.
Men nej, det blir inget arbete, det blir ingen praktik, (inte ens inom kommunen, nej, där råder kalla handen!) och alltför många har redan lämnat Älvsbyn, flyttat, trots att de trivts här. Vad kostar detta Älvsbyns kommun? Det tycker jag att ekonomichefen ska fundera på, medan han ivrar och idogt arbetar för att kunna behålla någon av det kanske tjugotalet som kan komma ifråga för uppehållstillstånd.
Varför är det så mycket lättare för gemene man, att ömma för och tycka synd om "de som inte får stanna"? Varför inte lyfta blicken, se den som fått stanna och ge den människan möjlighet att använda sina resurser på ett för alla konstruktivt sätt? Tyvärr verkar det vara så att man känner sig mer ädel och förstående, när man får tycka synd om "någon långt bortifrån som inte får bli kvar", än när man måste bejaka och möta en sådan person som en jämlike på arbetsmarknaden.
Jodå, PT, artikelserien är kanske behövlig, men jag har svårt att svälja "tycka-synd-om-vinklingen". De personer som kommer, med eller utan flyktingstatus, är inga stackare. Det är de starka, med idéer och framåtanda, som tar sig över halva jorden till Sverige och andra länder. En del får stanna, andra skickas tillbaka. Det är trist och kan väcka medkänsla hos oss. Ibland är besluten kanske till och med emot regler och förordningar.
I så fall borde vi undersöka och ifrågasätta det, kräva att Migrationsverket har personal i Älvsbyn varje dag, att det dygnet runt finns någonstans att vända sig för asylsökande med svåra problem och så vidare. Samtidigt kanske det inte skadar att fundera över varför det är så lätt att tycka om (och synd om) "de där som inte får stanna".
Jag kan inte hjälpa att mina associationer går till gamla söndagsskolans lilla sparbössa; den evigt tacksamme, lille, svarte pojken, som bugade och bugade, för oss, de till intet förpliktigande snälla.