Större regioners risker - och möjligheter
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ett större geografiskt område blir inte per automatik mindre demokratiskt. Den vulgärdebatt som förs om att pampiga landstingsråd nu ska bygga nya storregioner i någon slags personlig maktambition hjälper oss inte att förstå vad det handlar om. Om landstingsråden tänkte på sin personliga maktställning så vore nog status quo den säkraste vägen.
Landstinget i Norrbotten är en toppstyrd organisation. Den organisationsförändring som genomfördes för några år sedan (mot vänsterpartiets vilja) samlade i stort sett all makt hos landstingsstyrelsen, speciellt i budget och ekonomifrågor. De beredningar som inrättades blev rådgivande utan egen beslutsmakt. Eftersom den relativt fåtaliga landstingsstyrelsen inte har möjlighet att fördjupa sig i alla områden innebar förändringen i praktiken också att chefstjänstemännens makt och påverkansmöjligheter stärktes medan fritidspolitikernas roll blev svagare.
Landstinget i Norrbotten har sannolikt en sämre fungerande demokrati än storregionen i Västra Götaland, där nämndsorganisationen är mer utvecklad och utspridd både geografiskt och på verksamhetsområdena.
En större region har både risker och möjligheter. För satsningar på kommunikationer och kollektivtrafik är Norrland ett område där en helhetsplanering skulle fungera bättre. Ett exempel är järnvägssatsningar. Den upprustning av Ådalsbanan som nu är aktuell kommer att vara till stor nytta för hela Norrlands infrastruktur. Likaså kommer en framtida Norrbotniabana att öka den samhällsekonomiska lönsamheten på kustjärnvägen söder om Umeå. Att utöka verksamheten längs inlandsbanan görs också lättare i en större region. Kollektivtrafiken vinner tveklöst på att länsgränser rivs, kollektivtrafiken behöver få en större roll i framtiden.
Vänsterpartiet försvarar inte nuvarande ordning att tjänstemannaorganisationen på länsstyrelsen ska fatta regionalpolitiskt viktiga beslut och fördela regionalpolitiska medel. Vi vill föra över sådana funktioner till en demokratiskt styrd regionförvaltning.
Avgörande för oss är att den regionala nivån har en utvecklad demokrati, det är faktiskt viktigare än den geografiska indelningen. Vi vill ha ett finmaskigt nät med förtroendevalda som är nåbara för medborgarna. Vi vill att makten ska ligga så långt som möjligt hos de för-
troendevalda och inte hos tjänstemän. Det är tveksamt om Norrbotten uppfyller de kriterierna i dag.
Slutligen är det viktigt att vi har en statsmakt som aktivt arbetar för regional utjämning i hela landet. Om staten blir passiv kommer de regionala klyftorna att öka. De ekonomiskt starka drar ifrån och de svagas underläge förvärras. Det sämsta vore om vi får en storregion i Stockholm/Mälardalen som omfattar bortåt halva Sveriges befolkning samtidigt som resten av landet består av halvstora och små län.