Med anledning av: Krönikan ”Skolan är ingen vanlig marknad” av Torbjörn Carlsson, publicerad 10 februari.
”Skolan borde inte vara en vanlig marknad. En åsikt som delas av en stor majoritet svenskar, men inte minst borgerliga politiker slår dövörat till”. Så inleder Torbjörn Carlsson sin krönika.
Det första påståendet är naturligtvis korrekt. Den miljö som skolan verkar i, varken borde vara eller är en ”vanlig marknad”. Påstående två är också korrekt, man kan väl säga att den stora majoriteten består av tämligen exakt 100 procent av svenska folket. Av det följer att påstående tre blir alldeles galet.
Om Carlssons lärare i samhällskunskap tagit del av krönikan må han eller hon förfasas över att Carlsson inte vet vad en ”vanlig marknad” är.
En kort lektion om de mest fundamentala funktionerna i en ”vanlig marknad”: Den som konsumerar en vara eller tjänst betalar för det man konsumerar. I egen hög eller låg person. Den som anses sälja en bättre vara eller tjänst än sina konkurrenter kommer att se en ökad efterfrågan och kan höja priset och därigenom öka sin vinst. Det kommer att innebära att en majoritet av befolkningen inte kan glida fram i en Rolls Royce eller äta sig mätt på löjrom varje måndag.
Översatt till skolans värld skulle skolan på ”en vanlig marknad” inte finansieras med skattemedel och valet av skola skulle avgöras av hur mycket föräldrarna är beredda att betala i terminsavgift. Jag har aldrig hört någon politiker, borgerlig eller socialistisk, förfäkta en sådan ståndpunkt. Kanske kan krönikören ge mej namn på någon av de där borgerliga politiker han hänvisar till?
Så en kort en kort lektion om hur friskolesystemet fungerar: Kalle i årskurs två i den kommunala grundskolan kostar X antal kronor per år (mer rätt; i Kalle som går årskurs 2 investeras X antal kronor per år för kunskapstillväxt).
Barnets föräldrar (inte kommunpolitiker som det var tidigare) bestämmer vilken skola som passar deras barn bäst. Det krävs ett aktivt val från föräldrarna för att barnen ska få gå i en icke kommunal skola. Om man inte gör ett aktivt val hamnar barnet i den närmsta kommunala skolan.
De pengar som investeras i Kalle betalas med skattemedel till den skola som ska stå för att dessa investeringar blir av, oavsett om skolan drivs i kommunal eller privat regi. För oss skattebetalare råder alltså kostnadsneutralitet .
Om ett riskkapitalbolag eller en privatperson överväger att starta eller köpa en skola bygger deras kalkyl på att de klarar och överträffar den kvalité´ som den kommunala skolan erbjuder. Annars kommer ju inga föräldrar att välja deras skola.
Här uppstår ett problem för den som inte förstår företagande, den som tror att en uppgift bara kan utföras på ett sätt och att graden av kvalité endast beror på hur många kronor som används i framställandet av varan eller tjänsten. Den lever i villfarelsen att vinsterna utarmar kvalitén i välfärdstjänsterna och tilltror inte föräldrarna att välja rätt skola.
För mig är det egalt om en skola drivs av kommunen eller en privat aktör. Det spelar heller ingen roll om den privata aktören delar ut 7 eller 70 procent av det operativa kapitalet, egna kapitalet eller omsättningen. Det enda viktiga är att de levererar den kvalité´ som jag förväntar mej. Därför tycker jag att Torbjörn Carlsson och llmar Reepula tänker fel. En skolas existensberättigande ska inte avgöras av hur stor eller liten vinst den delar ut till sina ägare. Utan av vilken kvalité den levererar.
Till sist: Om man som krönikören tycker att 7-8 procent vinstuttag är rimligt kanske man bör redovisa vad det är man beräknar 7-8 procent på?
”Operativt kapital” är ett tämligen okänt begrepp och möjligheten till 7-8 procent avkastning på det operativa kapitalet lär inte locka någon att starta eller köpa ett välfärdsföretag.
Kanske borde man också berätta att Mikael Runsten hävdar att Reepalus utredning ”drar absurda slutsatser” utifrån Runstens doktorsavhandling? Och att Joakim Landström som skrivit rapporter till välfärdsutredningen hävdar att Reepalus uttalanden går emot den vetenskapliga analys som Landström gjort? Men det tycker man nog inte om vetenskapliga analyser och doktorsavhandlingar mest bara jäklas med ens egensnickrade åsikter.