Med anledning av: Debattartikeln ”Norrbotten blir vad vi äter!” publicerad tisdag 21 juni, skriven av Herbert Nyman, ordförande LRF Norrbotten.
Herbert Nyman har påvisat den svåra ekonomiska situation mjölkbönderna hamnat i. Till stort delar jag åsikterna men jag vill härmed klargöra en fördjupad problematik. Herbert menar att konsumenterna, handeln och kommunen måste göra mera.
Det går åt ungefär tio liter mjölk för ett kilo ost. Alltså borde ingen ost kosta under 100 kronor kilot. Ungefär hälften av Norrmejeriers produktion går till mjölk och andra hälften till ost. Själv älskar jag ost och väljer nästan alltid Norrmejeriers. Men i förra veckan fanns ett bra erbjudande. Herrgårds, Grevé och Präst från Skånemejerier för under 50 kronor kilot.
Eftersom jag är ganska eko-nördig och osten dessutom var ekologisk så köpte jag direkt 6 kilo. Dessutom kunde jag välja ut filébitarna. Att som konsument då välja den nära dubbelt så dyra osten från Norrmejerier passar varken min ekonomi eller förnuft. För ett antal månader sedan var jag i Stockholm och gick in vilken-som-helst-butik i en nära-utkant och vad fann jag där. Norrmejeriers Herrgårds för under 45 kronor kilot tillsammans med annan lågimport från Holland. Självklart köpte jag ett antal kilo utmärkt god Herrgårds.
Som konsument vet jag att osten prispressas från kontinenten. Men att dumpa egen ost söderut eller norrut verkar vara en märklig desperat metod.
Varför de tre stora butikskedjorna i Piteå envisas med att ha egna varumärken på mjölken är naturligtvis en kortsiktig strategi för få ner priset men som i längden slår ut svenska mjölkbönder. Deras mjölk är svensk och är av tämligen likvärdig kvalité som Norrmejeriers. Men ur transportmässig miljöaspekt förkastligt. Dessutom riskerar all mjölk närma sig sista-dag-datumet. Deras beteende är inte etiskt försvarbart. Det kanske krävs att alla slutar att handla hos dessa butiker för att få till stånd en förändring. Men det är inte lätt. Mat måste vi ha. Handlarna borde ta bort det egna mjölksortimentet när Norrmejerier har ett lika.
Piteå kommuns styrande majoritet pratar gång på gång om att stödja landsbygden men gör enligt de svar jag får på mina inlagor precis tvärtom. Ingen fruktstund. Minimal upphandling från lokala producenter. De är för små och det blir för besvärligt och därmed för dyrt att ens initiera en samorganisation för upphandling. Nedläggningen av byaskolor förbättrar ju inte livet på landsbygden. Färre barnfamiljer på landsbygden och lång väg för böndernas barn till skolan. Och mindre förståelse för livet på landsbygden. Kommunens majoritet bör därför omsätta sina vackra ord till praktisk handling.