Under flera år har förutsättningarna för den som är sjuk kommit att förändras. Bland annat har en stor osäkerhet smugit sig in huruvida sjukpenning som ett resultat av ett skrivet läkarintyg ska beviljas eller inte. Detta har av många olika skäl känts mycket bekymmersamt och allt fler röster från olika sammanhang har höjts som del i en proteströrelse som dock ännu inte fått det genomslag den förtjänar.
Men nu har regeringen slutligen ändå kommit med en promemoria som del i ett ”program för en trygg och välfungerande försäkring med människan i centrum”. I en debattartikel i DN sammanfattar socialförsäkringsminister Annika Strandhäll huvudpunkterna i regeringens förslag. Det är för tidigt ännu att förutspå vad de föreslagna förändringarna och översynen ska komma att innebära för den enskilde och berörda verksamheter. Men det verkar ändå som att ambitionen funnits att i 11 punkter lösa några av de största ”knutarna” där trygghetssystemets brister varit som mest framträdande: utredning om normalt förekommande arbete, försäkringskassans samordningsansvar, stöd till individer som går från sjukförsäkringen till arbetsförmedlingen med mera.
.
"Det som hänt de senaste åren har vida övergått allt jag någonsin vara kapabel att föreställa mig vad gäller hantering av sjuka människor"
.
I mitt arbete som psykoterapeut har jag vid flertalet tillfällen mött människors oro i lägen där övervägande om avslag och slutligen oftast ett definitivt sådant försämrat deras redan utsatta situation. Pågående sjukskrivningar som avbrutits utan gemensam föregående planering och rehabilitering som försvårats och där oro för ekonomi och trygghet har försämrat det psykiska måendet.
Det som hänt de senaste åren har vida övergått allt jag någonsin vara kapabel att föreställa mig vad gäller hantering av sjuka människor. Och detta i välfärdslandet Sverige!
När politiska direktiv till försäkringskassan, som gick ut på att sänka sjukskrivningstalet skulle omsättas i praktisk handling, utbröt det stora kaoset.
Läkarintyg bedömdes som otillräckliga och skulle korrigeras, åkte fram och tillbaka utan att ge någon effekt. Man petade i ord, man skulle skriva på ett speciellt sätt, sammanhang tappades bort och negligerades.
Men det tydligaste och mest kännbara åtgärden var försäkringskassans tydliga manöver att isolera sig från omgivande sammanhang. Slut med samråd och avstämningsmöten, slut med hänsyn till pågående rehabiliteringsinsatser, slut med möjligheter att förstå logiken i fattade avslagsbeslut med mera.
De som nu lever med indragen sjukpenning har bidragit till att sjuktalet minskat. Men många är inte alls återställda eller friska. Men de anses kunna arbeta och det finns nästan lika många försök till lösningar av situationen som det finns drabbade, där valet att gå ner i tjänstgöringsgrad kan vara ett. Med de konsekvenser som finns i detta, lägre sjukpenninggrundande inkomst, lägre sjukpenning vid eventuell framtida sjukdom. Inte så sällan en ”kvinnofälla”.
.
"Konsekvenserna vid avslag i dessa fall kan dessutom få ännu mer drabbande effekter med mer ångest, oro, nedstämdhet"
.
En grupp som jag ser varit extra utsatta är de som är sjukskrivna på grund av psykiatriska diagnoser och utmattningstillstånd i olika grader. Dessa tillstånd bygger på symtom som oftast inte kan verifieras av mer ”exakta” mätmetoder. Där har kravet att beskriva dessa tillstånd med ”objektiva” fynd gjort att man hamnat i ett moment 22. Den beprövade erfarenheten eller om man så vill den ”tysta kunskapen” när det gäller dessa tillstånd och där samtalet mellan den sjuke och behandlaren/läkaren/terapeuten är avgörande för förståelsen av dem, har oftast helt negligerats av försäkringskassan.
När man inte kunnat presentera objektiva fakta har sjukpenningansökan avslagits. Konsekvenserna vid avslag i dessa fall kan dessutom få ännu mer drabbande effekter med mer ångest, oro, nedstämdhet. I värsta fall och oftast med fördröjt tillfrisknande och rehabiliteringsprocesser som kommer av sig.
När man nu med politiska åtgärdsprogram ska försöka återupprätta en ”trygg sjukförsäkring med människan i centrum” är det viktigt att ordentliga syna vad som gått snett. I de avstämningstider som finns i rehabiliteringskedjan ska inget avslag komma oförväntat eller slutgiltigt bara bygga på försäkringskassans bedömning. Den det gäller måste få känna sig och vara delaktig på ett aktivt sätt. Här borde man också stämma av hur arbetsgivarens insatser uppfylls, hur pågående behandling verkar eller hur den som är sjukskriven medverkar via de rehabiliteringsprogram och behandling som erbjuds.
Jag tänker att det är viktigt att undvika slentrian och passivitet och se att en sjukskrivning är en aktiv handling som ställer krav på alla medverkande. Det finns också mycket att hämta i alla de goda modeller och konstruktivt samarbete som faktiskt funnits mellan vårdgivare, försäkringskassa, arbetsförmedling och arbetsgivare. Man behöver inte i alla stycken uppfinna hjulet en gång till!
Ulla Spinnell
Socionom/leg.psykoterapeut
Piteå