Hur ska vi kunna få till någon naturvård i skogen?
Ja, helst förstås med hjälp av skogsägarna. Men där sprider sig nu istället en sorts motrörelse, påhejad av virkesuppköparna och de egna organisationerna, särskilt LRF lokalt är pådrivande.
.
Riksdagen har beslutat att 20 procent av skogen ska skyddas till 2020. Alla vet nu att det inte kommer att bli möjligt. Cirka 60 procent av landet är skogsmark som ägs av bolag och privatpersoner. Bland de senare finns mycket olika synsätt på skog och på natur, vissa tycker biologisk mångfald är viktigt, andra rekreation, jakt eller bärplockning, medan en stor tredje kategori hoppas att deras skogskiften ska bli en bra investering och inkomstkälla.
.
Olyckligtvis har skogsägarnas organisationer valt att enbart företräda denna tredje grupp. Och det tycks ingå som en del i den företagskulturen att motarbeta, eller rentav sabotera naturvård, eftersom man enbart ser den som en minuspost i ekonomin.
Att skydda skog kallas då rutinmässigt för övergrepp, konfiskation, eller hot mot äganderätten. Länsstyrelserna, som driver naturvårdsarbetet, är trängda och tjänstemän känner sig hotade.
.
Oviljan tycks tyvärr växa. Alltfler hemska historier berättas på temat: ”Jag fick inte göra som jag ville med min egen skog!”. Man låtsas tro att äganderätt står över allt annat. Men lagarna? Äger du ett hus får du ändå inte elda upp det. Äger du en bil får du inte köra på trottoaren. Varför skulle skogsbruket inte omfattas av lagar? Gäller inte ett riksdagsbeslut? Denna attityd är orimlig.
.
Äganderätten är för övrigt väldigt lite hotad i Sverige. Och skogsägarna blandar gärna ihop det ena och det andra i sin ilska mot ”myndigheterna”. EU-direktivet om skydd för vissa arter, till exempel lavskrikan, är inget påhitt av svenska staten. Inte heller ”förbudet” att avverka nyckelbiotoper eller påbudet att spara 5 procent från avverkning. Detta har skogsägarna själva valt för att få FSC-certifiering – och kan för övrigt med lätthet kringgås genom att det som sparats tas med i nästa avverkningsanmälan.
.
Det viktigaste är dock detta: Skogen är inte i första hand en privatekonomisk resurs. Den är natur: Vår natur. Allas. Den är unik. Den är ett ekosystem, vårt arv sedan tusentals år. Det är bittert att se den skövlas. I vår tid har skillnaden mellan natur och skogsbruk vuxit till en avgrund. Som ändå någon gång måste överbryggas.
.
Det finns 330 000 privata skogsägare. Vi har förståelse för att många av dessa vill bruka och göra sig förtjänst på sin investering. Vilket de också gör. Men det kan ske på olika vis, och man måste ibland kunna avstå och acceptera den 125-procentiga ersättning som ganska generöst utgår vid en reservatbildning. Vår natur – kallas även biologisk mångfald – är en större och faktiskt viktigare sak - ja ni läste rätt.
.
Nio av tio svenskar håller med om detta, enligt en ny undersökning, och anser att mer skog måste skyddas. Skogsbruket i sin nuvarande form saknar i verkligheten folkligt stöd. Det är ansvarslöst av LRF och andra att underblåsa fientlighet mot naturvård.
.
Förr sades att skogsägare kände stolthet när man upptäckte värdefull natur på deras mark. Och så borde det vara. Att därutöver, helt på egen hand och för sin egen skull, se och spara en bit natur kan vem som helst göra. Belöningen kan bli upplevelser, mera värda än pengar. Att bara säga nej duger inte.
Skogsägare, hur vill ni hjälpa till?
Thomas Tidholm
författare
Viktor Säfve
småbrukare och naturvårdare