Med anledning av: ledaren ”De privata företagen måste ut ur LSS:en och assistansen” publicerad 16 januari.
I ledaren visar Lotta Ilona Häyrynen upp något som verksamma inom personlig assistans ofta tvingas möta – okunskap om denna viktiga samhällsinsats. Lotta Ilona Häyrynen menar att de privata företagen måste ut ur LSS och assistansen då vinstmaximering tar större plats än brukarnas behov. Inget kan vara mer fel.
Faktum är att sju av tio assistansberättigade väljer en privat utförare före kommunens egna. Anledningen är ofta att självbestämmandet är större och fler känner sig delaktiga i de beslut som tas hos en privat anordnare än i kommunen.
Till skillnad mot vad Häyrynen vill göra gällande kämpar landets assistansanordnare, privata företag liksom kommunernas egna verksamheter, för sin överlevnad.
Den primära orsaken är att det kostar mer att utföra personlig assistans än vad regeringen anser att det får kosta.
Det är en ekvation som inte går ihop. Av de 299 kronor och 80 öre som staten betalar per utförd assistanstimme, går cirka 90 procent direkt till lön för assistenten.
Resterande 10 procent måste täcka en rad olika saker. Bland annat sociala avgifter, försäkringar och pensionsavsättning men även lön till assistenten om brukaren hamnar på sjukhus, lön under introduktion då en nyanställd går vid sidan om och lär sig arbetet samt lön vid uppsägning om en brukare exempelvis avlider.
Dessutom måste de knappa 300 kronorna även täcka utbildning av personal och lönen för den administrativa personalen som finns på kontoret samt alla övriga kostnader som finns i ett företag.
Det handlar om att vrida och vända på varje peng för att få verksamheten att gå runt.
Detta är även något som landets kommuner vittnar om. De går med underskott på drygt 1,5 miljarder kronor varje år på den egna assistansen då kostnaderna överstiger intäkterna. Beräkningar från Svenskt Näringsliv visar att privata assistansutförare sparar drygt 2 miljarder kronor varje år av skattebetalarnas pengar då de är bättre på att hushålla med resurserna än kommunerna.
I en enkätundersökning vi låtit göra tillsammans med arbetsgivarföreningen KFO hos våra respektive medlemmar, uppger hela 85 procent att de är under stark ekonomisk press.
De dystra svaren är genomgående i enkäten. Fler än hälften av alla företag säger att de max klarar två år till under de ekonomiska förhållanden som råder idag.
Tre av tio ser en påtaglig risk att behöva avveckla verksamheten redan under 2019. Detta är djupt alarmerande och en utveckling som måste tas på största allvar.
Att påstå att de privata företagen skor sig på bekostnad av brukarnas behov är oförskämt mot alla de hjältar som dagligen finns till hands för landets assistansberättigade och samtidigt kämpar för att få verksamheten att gå runt.
Om assistansanordnarna tvingas lägga ned sjunker valfriheten för brukaren och kvaliteten i utförandet försämras.
Det är en oroande utveckling om ingen förändring genomförs.
Istället för kortsiktiga nedskärningsförslag där staten ska spara pengar på bekostnad av såväl kommuner som enskilda familjer, måste riksdagen på allvar ta itu med de verkliga problem som finns.
Ta tillbaka rätten att andas och rätten till sondmatning som grundläggande behov samt höj assistansersättningen till en anständig nivå som åtminstone täcker befogade lönekrav med kollektivavtal från de personliga assistenterna.