Det finns två sidor av Piteå. Den som säger att det är hit man kommer när man kommer hem. Som visar alla fina och positiva sidor med vår kommun.
Den som man mer än gärna visar upp och pratar om så fort det finns tillfälle.
Sen finns det sidan som man inte så gärna pratar om.
Den som man helst vill tysta ner för då känns det kanske som att den inte finns. Lite som att pratar man inte om det så finns det inte.
Den sidan där drogmissbruk, psykisk ohälsa, utsatthet och hemlöshet finns.
Piteås verklighet för så otroligt många, både de som lever i det och de som påverkas vid sidan om.
Hemlösheten är något som kommunen själv bekräftar finns och med det som underlag skulle man tro att man också väljer göra det som krävs för att hitta såväl kortsiktiga som långsiktiga lösningar på situationen.
Debatten kring härbärget har nu rasat i flera månader, där det ideella föreningslivet sagt sitt, Piteå församling har sagt sitt och Piteå kommun har sagt sitt på flera olika sätt.
Skillnaderna mellan de två sidorna i debatten, civilsamhället och föreningslivet kontra kommunen, är stora på så väldigt sorgliga grunder.
Att en kortsiktig lösning med ett härbärge behövs är alla överens om. Att en långsiktig lösning behövs är alla också överens om.
Men där tar också enigheten slut.
Ett härbärge skall finnas till som en akut lösning för människor som inte har ett eget tak över huvudet, men som just nu i stunden behöver en trygg, human och akut lösning på sin situation.
Av någon anledning så tog debatten om härbärget en vändning som för mig var ganska oväntad då det plötsligt inte längre handlade om hemlösa och bostadslösa, utan om ”vi och dom”.
EU-migranter på ena sidan av debatten och Pitebor på andra. Placerad där av politikens beslut och resonemang.
Tidigare år har härbärget haft stor andel migranter på nätterna, men det har också funnits Pitebor. Det är dock inte grejen eller det som borde spela någon roll.
Hemlöshet har ingen etnicitet, något medborgarskap eller hudfärg i min värld, för om vi låter det ha det gör man också skillnad på människors värde.
Att politiken fattar beslut utifrån antalet migranter kontra antalet pitebor som nyttjar ett härbärge, och utifrån det säger ja eller nej till resurser eller begränsar budget, är osmakligt och inhumant.
Men det är just det som har skett och som nu gör att vi står i ett låst läge där inget kortsiktigt härbärge ser ut till att bli av.
Vi har kunnat läsa också att kommunledningen säger att migranter har vi ingen skyldighet att hjälpa mer än med en biljett hem – och pitebor får hjälp om dom går till socialtjänsten.
I den bästa av världar skulle sistnämnda faktiskt vara så, men nu lever vi inte i den bästa av världar.
Människor faller mellan stolarna, får inte den hjälp som behövs och socialförvaltningen är noga med att påpeka att de inte är någon bostadsförmedling.
Kommunstyrelsen tog i veckan beslut om nya ramar och förutsättningar för drift av ett härbärge. Det förslag som då klubbades genom försvårade situationen ännu mer.
Om en förening nu lämnar in ett förslag till kommunen på drift av härbärget, som skiljer sig från beslutet KS nu tagit, måste en förening troligen vänta tills nästa KS för att det skall kunna beslutas om. Det är först 4 mars.
Det är inte ofta det händer att jag säger det i frågorna som jag brinner för – men trots alla försök att hitta vägar till en lösning som är human och medmänsklig, försök få politiken att se det på ett annat sätt och trots alla fantastiska människor i och utanför Piteå som engagerat sig i frågan, känns det kört att hitta en kortsiktig lösning nu.
Man lyckades göra debatten till att handla om ”vi och dom”, om olika grupper, skyldigheter och om lagtext.
Konsekvensen verkar bli att vi står där helt låsta. Medan människor fortfarande är tvungen vara i utsatthet så administrerade kommunens ledning bort härbärget som behövdes som en kortsiktig lösning.
Piteå, det är hit man kommer när man kommer hem smakar illa just nu.
Ersättare i kommunfullmäktige