Den senaste tiden har vi kunnat följa en ganska ensidig medial diskussion om licensjaktens vara eller icke vara. De mediala utspelen kommer främst från jägarförbundets lokala avdelning i Norrbotten, men även i debattinlägg i jägarförbundets tidning Svensk Jakt.
Bakgrunden till den pågående debatten är antalet beviljade skyddsjakter på björn i Norrbottens län som till dags dato uppgår till 47 stycken. Jägarförbundets representanter menar att detta ”hotar” licensjakten och att björnpopulationens tillväxt är i farozonen.
.
Andemeningen i de uttalande som gjorts verkar vara att licensjakten skall ges företräde framför skyddsjakten för att säkerställa att jägarkårens ges möjlighet att jaga björn till hösten. Det jägarförbundet gör genom sitt agerande är att ställa samernas renskötsel mot jägarkåren intresse att jaga. Genom att göra på detta sätt bidrar jägarförbundet till att öka polariseringen och konflikter och kan inte annat än ses som oansvarsfullt av en så stor aktör.
Omsorgen om renen har alltid varit och är fortfarande grundläggande i den samiska traditionen. Denna omsorg grundar sig på respekt och vördnad för det djur som har gett och ger oss så mycket.
Vår kunskap om renen och renskötseln måste utgöra en del av grunden för vad vi betraktar som ansvarig respektive oansvarig förvaltning. Med lyhördhet och respekt för vår traditionella kunskap så kan vi skapa en förvaltning baserad på etiskt försvarbara principer. Utifrån dessa utgångspunkter är skyddsjakt det alternativ som idag finns att tillgå.
Skyddsjakt på björn under våren har blivit vardag för våra medlemmar. Det är inte något som vi efterfrågat utan en konsekvens av dagens rovdjursförvaltning och ett nödvändigt ont. Under kalvningsperioden dödar och skadar björn ett stort antal renar och kalvar, vilket medför lidande för renen och oerhörda förluster för renskötaren.
De senaste forskningsrönen visar att minst var tredje kalv blir dödad av björn under våren i vissa områden, lägg sedan till predation av övriga rovdjur och du får en situation som blir ohållbar om åtgärder inte görs. Det alternativ som våra medlemmar har för att skydda renen och renskötseln under denna period är att ta bort de skadegörande björnindivider som finns i kalvningsområdena. För vår del är det en självklarhet att skyddsjakt har företräde framför licensjakten, eftersom det handlar om att freda sin egendom.
Samtliga av de ”fem stora” rovdjuren har under lång tid ökat i antal inom renskötselområdet samtidigt som målet att nå den av riksdagen antagna toleransnivån om max 10 procent förlust av ren till rovdjur är långt bort. Samebyarna förväntas också aktivt bidra med inventering av rovdjuren, stå för kostnaderna vid skyddsjakt och andra eventuella förebyggande åtgärder. Det skall också nämnas att dagens inventeringsmetoder och medföljande kriterier i princip omöjliggör en inventering som speglar verkligheten. Ersättningen för inventering och för skador och förluster orsakade av rovdjur ligger kvar på samma nivå sedan 1996.
Dagens förvaltning innebär att över hälften av de renar som varje år ska gå till renköttsproduktion, dödas av rovdjur. Den yttersta konsekvensen om detta får fortgå är en pågående utarmning av den samiska kulturen – en kultur som är helt beroende av en välmående renskötsel. Detta är vad debatten borde handla om.
Jörgen Jonsson
Förbundsordförande
Jenny Wik Karlsson
Förbundsjurist
Sámiid Riikkasearvi/Svenska Samernas Riksförbund