Samtidigt som partiledarna stod i riksdagen och genomförde 2019 års första partiledardebatt kom ett jättevarsel – orsak M/KD-budgeten – på 4 500 anställda vid arbetsförmedlingen.
Större än förväntat men inte överraskande.
Trots allt stod det klart och tydligt redan i slutet på förra året att riksdagen ställt sig bakom de nedskärningar på AF-verksamheten som föreslogs i den SD-stödda budgeten från M och KD.
Minskar man anslagen till en myndighet med 4,5 miljarder kronor får det självfallet konsekvenser, både i verksamheten och i antalet anställda.
Var tredje anställd på myndigheten riskerar nu att förlora sitt jobb. Åtskilliga kontor kan komma att läggas ner.
Allvarligt med tanke på att AF redan nu saknar närvaro i var fjärde av landets kommuner. Betänk också att orsaken till att häften av alla som är hänvisade till kommunernas försörjningsstöd för sitt uppehälle beror på arbetslöshet.
Kommer dessa som står längst från arbetsmarknaden och egen försörjning att få det lättare nu att få in en fot på arbetsmarknaden med de nya varslen och besparingarna på arbetsförmedlingen? Och blir det lättare för ännu fler kommuner utan AF-närvaro att underlätta en sådan omställning för arbetslösa med försörjningsstöd? Knappast.
Och till råga på allt ska arbetsförmedlingen med 4,5 miljarder bort ur anslaget och en av tre färre anställda nu också klara av att “reformera” hela verksamheten från grunden enligt överenskommelsen mellan regeringen, Centern och Liberalerna i i januariavtalets punkt 18.
En av de punkter som var så illa och ultimativt formulerad att en representant i en paneldebatt nyligen sa att “den som skrev det där hade verkligen en dålig dag på jobbet”.
Den där i januariavtalet krävda “reformeringen” går bland annat ut på att “matchningsarbetet” – arbetssökande mot jobb – ska flyttas över på privata aktörer.
Trots att det inte finns några som helst forskningsmässiga belägg och fakta på att privata utförare sköter det där matchningsuppdraget effektivare och bättre än vad arbetsförmedlingen själv gör, som professorn i arbetsmarknadsutvärdering, Anders Forslund från IFAU, sa i en paneldebatt i Stockholm den 31 januari.
Minnet är dessutom kort.
Det är bara tio år sedan i år som den dåvarande borgerliga regeringen sjösatte en satsning på privata jobbcoacher som man räknade med skulle göra ett mycket bättre jobb med att få arbetslösa i arbete än AF.
Alla utvärderingar visade sedan att det inte alls blev som utlovat. Tvärtom snarare. Att få hjälp av en jobbcoach försämrade till och med förutsättningarna för ett nytt jobb.
De enda som några år efter satsningen var fortsatt lyriska över en misslyckad jobbcoachsatsning var företagen själva som hämtade hem vinstmarginaler på 20-30 procent på sin skattefinansierade verksamhet.
Och ändå ska det nu privatiseras igen och centerpartister och liberaler kan inte tygla sin glädje – tros att vi redan i förväg fattar vilka som också denna gång kommer att bli de enda vinnarna; de privata coachningsföretagens ägare.
Och frågan som många – mot bakgrund av detta och rekordvarslet – nu ställer sig: vad blir kvar hos Arbetsförmedlingen? Hur ser uppdraget ut nästa år när miljarder i programinsatser försvunnit?