Jag har väl alltid trott att alla andra också är besatta av fakta. Att man tar reda på så mycket man kan för att sen värdera det och basera sina beslut på den faktagrund man har. Till exemel när man köper bil, väljer utbildning, bestämmer vart man ska resa – eller fattar politiska beslut.
Därför ska man ju egentligen inte behöva berätta för de centralt placerade byråkraterna (OBS! Det är ett fint ord, inget skällsord) hur vi egentligen har det i de små kommunerna.
Att vår verklighet skiljer sig från de stora kommunernas, men att vi har samma uppdrag att ombesörja vård, skola och omsorg för medborgarna.
Döm om min förvåning när jag upptäckte att så var det inte alls. En hel rad människor utgår från att som det ser ut på deras gata – så ser hela Sverige ut.
Och då får man ju förhålla sig till det. Berätta med ett annat språk och med andra bilder. Om glesheten. Bristen på kompetens. Hur få vi är som ska göra så mycket. Hur mycket ETT extra arbetstillfälle är värt.
Att vi inte lever på bidrag utan lämnar våra bidrag till helheten.
Att vi är kaxiga, stolta, entreprenöriella, duktiga.
Långsamt, långsamt märker jag att saker förändras. Från de olika departementen märker jag fler öron och färre munnar. De är frågvisa. Ber oss berätta, vi som lever ”det andra livet”.
Förr var det med ett visst överseende man lyssnade. Jag har blivit bildligt klappad på huvudet, inte bara en gång. Ombedd att delta för att berätta – men inte blivit lyssnad på.
Det ÄR skillnad nu. Torsdagens besök på Finansdepartementet andades nåt annat. ”Vi har rivit ner försvarsmurarna mot förändringar nu”, ”argumenten som fanns mot förändring har ingen plats längre”.
Nu flyttar man på myndigheter. Återlokaliserar. Vill nånting.
Men det är klart att vi måste fortsätta berätta. Med en åsnas envishet berättar vi vidare. Om små organisationer. Om hur viktigt det är att det finns TVÅ jobb att välja på för den där unga, välutbildade människan, som kommer hem efter examen och inte trivs på det första jobbet. Men som kan söka det andra och bo kvar här hos oss. Och få ha det som vi har det.
Vi som inte lägger halva arbetsdagen på resor till och från. Vi som kan lägga den tiden på våra familjer och vänner och kultur och fritid istället.
Och med flera åsnors envishet ser vi nu att det i våg efter våg håller på att hända saker. Landet hålls ihop.
Nej, allt är inte bra än. Vi saknar fortfarande möjligheterna till utbildning i glesbygden. Vi har inte samma tillgång till skattefinansierade tjänster som andra har. Den stora kommunen ser fortfarande på den lilla med överseende – ”ni måste förstå att den här typen av verksamhet behöver en stad som bas…!”
Men skit i dem och bit ihop. Framåt Kamrater!