Genom snöstormar och iskyla till gassande sol och rekordvärme blev världens längsta försäsong dubbelt så lång innan den ens var slut.
Så var den det. Allvaret började. Ingen publik. Träningar utan kroppskontakt. Inget sig likt. Men det var spel, en boll och 22 spelare på planen.
Nu tre månader senare kan vi konstatera att årets säsong inte bara är den märkligaste någonsin.
Ur ett lokalt perspektiv även den viktigaste.
Fotbollen i Piteå står just nu inför ett avgörande på flera plan mer än just ett på den.
Piteås herrar har greppet om en division 2-biljett med tre omgångar kvar. Upp direkt i Ettan eller kvalförsök för att nå dit. Så borde utfallet bli.
På 2000-talet har PIF spelat två säsonger i tredjedivisionen. Nu kan det mycket väl bli en tredje 2021. Helt ärligt så är det där fotbollen börjar på riktigt. Spelare som är, var eller kan bli fotbollsspelare som yrkesmän. Kvalitén betydligt högre. Kraven likaså. Insatsen också. Att inget lag från Norrbotten på många år lyckats etablera sig där på allvar är faktiskt bedrövligt. Att PIF skulle få möjligheten att försöka inte desto mindre intressant. Ett steg upp. Ett steg från fotbollen som profession mer än en hobby.
Samtidigt kommer Storfors högst troligt ha chansen att kvala sig upp i tvåan. Kvalitén för att ta sig dit finns verkligen i laget. En stark bredd. Tydlighet och målmedvetenhet inom organisationen och toppspelare i Filip Berglund och Markus Fahlgren-Hällström som är alldeles för bra för trean.
Hamnar Piteå IF i Ettan och Storfors i division 2 är herrfotbollen i kommunen på en nivå där det faktiskt går att blicka framåt och försöka bygga något bestående.
Herrarna är en sak. Men klart viktigast är de som verkligen tillhör elitfotbollen. Inte bara i Sverige utan också Europa.
Det är lätt att missa men det hade mycket väl kunnat vara ett Piteå IF som spelat kvartsfinal i Champions League så sent som förra månaden.
När PIF för precis ett år sedan åkte ur Champions League med 1–2 mot Bröndby var det att förlora mot ett, i stora delar av spelet, sämre lag. Ett Bröndby som sedan åkte på 0–2 mot Glasgow City som därmed nådde kvartsfinal nu i augusti.
Från kamp om överlevnad, till fyra raka medaljår och SM-guld, vidare till en sjätteplats och därefter igen kamp om överlevnad.
För lag utan överväldigande ekonomisk resurser brukar resultaten gå i cykler.
Just nu är PIF tillbaka i samma läge som för tio säsonger sedan. Håll i, håll ut, håll avstånd. Det behövs ingen Anders Tegnell för att konstatera det.
Det är inte givet att Norrbotten ska ha ett damallsvenskt lag. Det har det aldrig varit. Men Piteås prestationer har lätt fått oss att tro det.
Plats sex. Det är ungefär där laget ska ha kommit varje säsong senaste åren sett till ekonomiska förutsättningar jämfört med konkurrenterna.
Lägger vi till kostnader för resor (monetära för klubben och fysiska/psykiska för spelarna) samt det obegripliga i att fler bor i och vill flytta till större städer söderut sjunker PIF ytterligare några placeringar i den förväntade tabellen. Vi närmar oss botten.
Ändå har Piteå tagit ett guld varav fyra medaljer på fem senaste säsongerna. Det är att överprestera.
Att säsong efter säsong ha sämre förutsättningar än många andra på många sätt men ändå klara sig kvar är också att överprestera.
Vilket som är svårast. Guldet eller tio säsonger på raken i högsta serien får Stellan Carlsson fortsätta fundera på.
Men risken är tydlig att det inte blir elva.
Sex omgångar återstår. Målskillnad håller PIF över nedflyttningsstrecket.
Av tre kommande matcherna väntar först Vittsjö. En match att skapa lite andrum eller mycket andnöd.
Växjö på samma poäng, men under strecket, samt Eskilstuna två poäng före.
Vi pratade om viktiga matcher mot Rosengård, Göteborg och Växjö 2018.
Det här är matcher som har större betydelse för Piteå IF:s status som elitklubb nu och i framtiden.
Om resan går nedåt finns inga garantier för att den vänder uppåt igen.