Ingen publik på plats.
Då hörs allt extra tydlig på en fotbollsplan.
Det har vi fått leva med i ett år nu.
Svordomar från spelare till spelare. Tränare som idiotförklarar varandra.
Sånt sker, sånt går över.
En adrenalinstinn teaterföreställning med ett betydelseomfång på några sekunder.
Det här var något annat.
Av allt jag har hört från en skadad spelare var det här bland det absolut värsta. Inte bara nu, inte bara sett till senaste året. Utan någonsin på en fotbollsplan.
Ett hjärtskärande skrik tog över hela ljudbilden på LF Arena. Ett skrik av smärta, desperation och tårar.
Ångestdimman sänkte sig som ett kompakt täcke över hela arenan när Gustav Rönnbäck Wallin ramlade i gräset när klockan slog över 90 minuter.
Allt annat blev tyst. I gräset vred sig en spelare med sådana smärtor att det var svårt att avgöra vad som gjorde mest ont.
Skadan i sig eller fruktan för vad som nu väntar.
Den 30 april 2020 drog Gustav Rönnbäck Wallin av korsbandet i höger knä.
Ett år och två dagar senare gjorde han högst sannolikt samma sak igen.
Det är sånt som kan ödelägga karriärer. Det är sådant som utlöser skrik som känns in i själ och hjärta för alla inom hörbart avstånd.
Det här skrivs bara en knapp timme efter händelse. Har vi tur var skriken mest en chockreaktion baserad på rädsla om vad som kan vänta. Vi vet inte om det blir så allvarligt som förra gången. Vi vet inte heller om det är värre.
Vi vet bara att själva tanken på det är fruktansvärd.
Gustav Rönnbäck Wallin har själv berättat om hur tufft det var när korsbandet gick av 2020. Han beskrev det som att "jag blev helt förstörd".
I ett år har hela hans livet kretsat om att komma tillbaka. Att äntligen få spela på hemmaplan igen. Så händer det här.
Det är bara 13 dagar sedan han gjorde det sista styrketestet för knät och fick godkänt att spela matcher.
Ett inhopp mot Sandviken förra helgen. Ett inhopp mot Täby idag. Blir det inte med på ytterligare ett år? Risken är uppenbar. Och hur ska han kunna komma tillbaka ytterligare en gång? Klarar knät det? Pallar psyket?
Utan svar går det bara att hoppas. Men skriken av smärta på LF Arena glömmer ingen som var där.
Piteå lyckades kvitter i slutet när Pashang Abdulla (vem annars?) stötte in bollen från nära håll.
En poäng. Inte mycket att jubla över det heller.
Piteå har nu tre kryss och det räntar alldeles för dåligt i tabellen. Det är segrar som krävs.
Intressant nog har PIF inlett säsongen utan att vinna någon av de fem första matcherna. Tredje året i rad det händer nykomlingen från Norrbotten.
Förra året var det IFK Luleå - som klarade sig kvar.
Året innan Bodens BK - som åkte ur.
Det visar också problematiken att kliva upp från tvåan. Misstagen straffar sig så mycket hårdare.
Spelmässigt har PIF, bortsett första halvleken mot Dalkurd, visat att laget i flera avseenden kan hävda sig bra i serien.
Men.
Några saker måste rättas till.
Att dra på sig fyra straffar på fem matcher kostar för mycket.
Laget har släppt in det första målet i varje match och hela tiden tvingats jaga.
Senast mot Sandviken fick PIF jaga en kvittering i 88 minuter. Den kom aldrig.
Nu var PIF i underläge ungefär 87 minuter.
Misstagen behöver bli färre. Värderingarna bättre och felbesluten minimeras. Där har Piteå varit sämre än motståndarna.
Mot Täby var för första gången samtliga spelare tillgängliga. Att flytta ut Pontus Sundqvist och Joachim Olofsson från startelvan var rätt. Bernardo Morgado och Filip Stankovic är bästa mittbackarna. Henrik Millbert bästa högerbacken. Rätt så.
Däremot var jag förvånad över att lagets främsta centrala mittfältare Modoumatarr Mbye flyttades ut till högerkanten. Med Fredrik Johansson, Gustav Rönnbäck-Wallin och Gloire Packny Kubuntu tillgängliga hade PIF verkligen bra möjligheter att rotera mellan tre yttrar.
Mbye behövs centralt på mitten för att hindra att motståndarna spelar igenom Piteås lagdelar, det märktes tydligt. Dessutom är han den som bäst sätter fart på bollen. Nyttoeffekten blir bättre med Mbye centralt.
Men det är underordnat just här, just nu.
Piteås sena kvittering likaså.
Det som ekar i huvudet efter matchen är Gustav Rönnbäck Wallins skrik.
Vi hoppas att det inte var det sista vi hörde av honom på en fotbollsplan.